Fylletjöt utan alkohol
Ibland stöter man på ett visst typ av folk. Detta folk kan se ut som vanliga människor, men det finns en sak som avslöjar dem. De drar paralleller och gör jämföreleser som direkt får normala människor att väcka misstankar. Dessa paralleller kan låta på följande vis; "Mmmm....Den här chokladen är bätte än sex..." Va? Jag vet inte, men sist jag kollade så var choklad inte bättre än sex. Det kanske kan vara bättre än dåligt sex, men inte bättre än bra sex.
Kan det helt enkelt vara så att dessa människor har hittat någon slags super-choklad som får varenda nervtråd i kroppen att börja arbeta eller borde vi helt enkelt lägga till med ett överlägset leende och inse att deras sexliv är ett skämt?
Jag är lite kluven i frågan. Men om den här chokladen excisterar så skulle jag definitivt vilja veta hur man får tag i den. Eller förresten. Det är jakten och inte bytet som räknas. Men det vore bra enkelt att helt ogenerat äta tre olika sorters choklad på en och samma gång, utan att förstöra stämningen.
Med tanke på dagens största folksjukdom fetma så verkar det som om folk spenderar mer tid med chokladen än vad de gör i sängen. Hur fan hamnade man där?
Häromdagen fick jag en fråga om vad som skrämmer mig. Det finns ju några givna kort där, t.ex. att något ska hända med ens vänner eller familj. Sen vore det inte trevligt att dra på sig någon direkt dödande sjukdom, men jag kan inte påstå att det är en rädsla. Nu, flera dagar senare slog det mig! Jag är rädd för att mitt hus ska brinna ner. Är en person som är ytterst materiell. Inte på det sättet att jag måste ha allt, utan mer att det finns så mycket känslor i mina ägodelar. Alla har sin historia och materiella ting får mig att minnas mycket saker.
Jag vet inte hur många kartonger med saker som jag aldrig kommer att använda jag har på vinden. Jag kan helt enkelt inte slänga det. Det gör för ont. När jag köper nya saker så tar jag god tid på mig att bekanta mig med dem. Liksom känna in dem och välkomna dem i gemenskapen. Det handlar nog mycket om separationsångest också.
Hur frisk tror ni att man känner sig när man utan att blinka ber människor att ha ett bra liv, men att slänga en trasig linjal från lågstadiet tar emot.
Det värsta är när det drabbar telefonen. Min inkorg är nyrensad och innehåller nu endast 468 sms (!) Samtliga sms måste sparas eftersom jag får just en viss känsla av att läsa dem. Jag kan då även berätta att vissa lyder "Du kan fara åt helvete din jävla mara" men det spelar ingen roll. Det är mina sms. Dessutom måste jag behålla just sådana för att kunna fortsätta vara långsint och bitter. För så fort man glömmer kommer man att förlåta och den sitsen vill man ju inte sitta i..
By the way så har jag 5,5 kg mindre öl, vin och snabbmat på kroppen. Jag förstår vad som menas med att rasa i vikt. Nästa vecka ska jag till läkaren och ta bort stygnen från läpparna och lossa på droppet.
Messias har anlänt
Det finns inte en chans i världen att den sidan lämnar er oberörda. Tyskar har alltid varit ett bra folk. Lite otur i vissa avseenden. Men Emil väger upp för allt ont de gjort och man skulle kunna kalla honom Tysklands ansikte utåt. Om det ändå kunde finnas lite mer folk som honom.
Då jag vet att Emil inte är ett nytt fenomen får ni ursäkta om ni redan tagit del av hans magnifika hemsida!!!
over and out.
Hyckleri på hög nivå
Egentligen är det lite förbjudet att racka ner på Aftonbladet. Inte för att Aftonbladet är en sketen skvallertidning, utan mer för att dess journalister är utvecklingsskadade och det känns omoraliskt att kritisera sådana som inte förstår bättre. Men nu har jag fanimej fått nog. För några veckor sedan så läste jag en artikel om en man vid namn Charles Simonyi. En av männen bakom "word" och "excel". Kul att det går bra för någon och att ha några miljarder på kontot är säkert inte helt fel.
En bit in i artikeln visade det sig att han skulle gifta sig med en svensk kvinna, denna 60-åriga man. Honan visade sig vara en 28 åring från Göteborg. Lisa Persson. Lite credit får hon för att hon lyckats hitta en miljardär, men han är lite väl ung för min smak. Om jag fick välja skulle jag ta någon som är 95+ och saknar familj. Har man riktig tur har gubben redan hunnit bli impotent och man kan fungera mer som skötare. Men förstår ni hur länge hon kan behöva stå ut med denna Charles. Runt 30 år om han är vid god hälsa.
Det finns ingen som inte förstår att denna kvinna är en sann golddigger. Det hör ju inte precis till vanligheterna att en ung, attraktiv kvinna är tillsammans med ett gammalt gubbronk som jobbar som kassabiträde på ICA. Nej, det är uteslutet. Fast å andra sidan ska jag inte vara alltför hård. Hon får sina pengar och han får en vacker kvinna vid sin sida. Det är deras ensak. Åtminstone borde det vara så.
Men när Aftonbladet gör allt de kan för att tvinga på oss andra deras lögn så ser jag rött. I flera dagars tid har det kastats ut artiklar om det sensationella miljardärs bröllopet i Göteborg. Djupa intervjuer om parets liv har publicerats och varje dag har de slängt in "bildextra". Superstars såsom Bill Gates och Ulf Ekberg (!!) skulle vara gäster på det stundande bröllopet. Eftersom jag gillar att bli förbannad och självspäka mig själv så har jag givetvis läst en del av skiten.
Vem fan bryr sig om finanskris, misär och tiotusentals arbetslösa svenskar när Lisa Persson från Göteborg ska gifta sig med sin miljardär? 10 stycken döda i snökaoset. Jaja, släng in en notis om det, men ta inte fokus från löpsedeln. Oj, stoppa pressarna!! Det har varit efterfest på Parklane och Bill Gates drack flera drinkar. Shit asså. Det här kommer att sälja. En gång i mitt liv ville jag bli journalist för att förmedla händelser och avslöja sanningen, men sedan fick jag jobb på aftonbladet eftersom "SE&HÖR" inte tyckte att jag dög.
Vid sådana här tillfällen önskar jag att ett fascist parti tog makten genom en välplanerad statskupp. Nummer ett på listan skulle vara att slopa våra grundlagar, därav tryckfrihetslagen. Därefter skulle samtliga inblandade i Aftonbladets produktion få spendera en två veckors "boot-camp" hos Hans Scheike.
"Det är bara att låta bli att läsa" Nej, det fungerar inte så! För vårt samhälle är så förpestat av orelevant skit att allt känns som en enda dokussåpa. Enda sättet att slippa se Linda Rosing hit och Ulf Ekberg dit är att bli både blind och döv. Jag fattar folk som börjar käka antidepp-piller som om det vore godis. Dagens samhälle är så fullt med dynga att verklighetsflykt känns som det enda rätta.
Om du är inbjuden till sin första orgie, kom inte dit naken. Det är ett vanligt misstag. Du måste låta nakenheten 'hända'.
over and out.
To little to late
Eftersom jag talar från en extremt stor livserfarenhet kan ni bara luta er tillbaka och låta orden sjunka in. 2008 kommer vara ett år som jag länge minns. Varför? Jo, det var året jag gick vaknade upp. Från död till levande. Från upptagen till singel.
Tog upp en del detaljer i ett tidigare inlägg och vill här och nu göra några kompletteringar. För ca ett år sedan var jag en sådan människa som jag kommit att hata så starkt. Jag var fast i ett förhållande utan att riktigt veta vad som höll mig kvar. För kärlek var det då inte. Den hade sedan länge tagit sitt pick och pack och dragit, men kvar på trappan stod jag. En ung kvinna med mycket irritation i systemet. En irritation och en frustration som byggts upp av att leva i något som man inte trivs i. Men det såg jag inte då, det är svårt när man blundar. Givetvis gick allt ut på min partner. Oändliga bråk om småsaker. Upprepade försök att göra en sista kraftansträngning som höll i 2 dagar tills dess att det började rinna var ur det infekterade såret igen.
Folk måste lära sig att se när det räcker. Jag är ledsen att behöva säga det, men allting går inte att laga. Jag må låta långsint och bitter, vilket troligtvis beror på att jag är det, men det bästa vore om alla släpper tron på att älska någon tills döden skiljer dem åt. Kärleken må vara evig, men föremålen växlar. Min mamma sa alltid det när jag var liten. Nu, 15 år senare har jag förstått innebörden. Hon må ha två krossade äktenskap i ryggen, men sedan lever hon livet nu också. Pratade med henne idag, hon är i Stockholm och roar sig. Något överförfriskad, men med passion och glädje i rösten skrek hon i örat på mig "Det är en aaaaas-snygg kille här! Han spelar i bandet och nu tittar han på mig". Way to go mom! Gör det, kasta dig ut, lev livet. Du lär ju inte bli yngre precis.
Vad jag vill ha sagt är att det är så underbart att se folk vakna upp. Med risk för att börja låta som någon jävla religiös sektledare så ser man livet med andra ögon som nysingel. När såren läkt och blivit fina ärr, som man kan titta på och ta lärdom av, så är det bara att köra på. Let the games begin. För om det är någonting som jag lärt mig är det att kärleken bara blir bättre och bättre. Efter varje kille jag avverkat, så vet jag vad jag vill eller inte vill ha när det är dags för mitt nästa offer.
Som jag diskuterade med en mycket god vän idag så är frihet något jag värderar högt. Om det ska vara tal om att offra den så ska det fanimej vara värt det. Självklart kan jag kämpa för det jag vill ha. Men den dagen som glöden svalnar kommer jag att vara långt, långt borta. Den dagen står jag inte på bryggan och ser båten lämna. Oavsett om jag har barn, villa, lån och hela helvetet. Det är lättare att gå ensam än att ha någon vid sin sida som drar åt andra hållet.
Folk tycker att dagens skilsmässostatistik är skrämmande. Jag undrar hur den hade sett ut om jag var äktenskapsrådgivare. Jag skulle förmodligen inte få ihop till mitt leverne inom det yrket eftersom folk bara behöver komma en gång. "Tyvärr, ni är körda. Lägg ner energin på något nytt, men se till att vara sams för barnens skull".
Kom ihåg, Murphy är där ute... och väntar.
over and out.
Gemenskap
Efter gårdagens vinkväll, som kan ses som en liten paus i den vita månaden, så åkte jag och Jenny till simhallen. När man blivit såpass gammal att man slutat kissa i badkaret så åker man till ett annat, jätte stort, badkar och delar andra människors kiss. Det är egentligen ganska vidrigt om man ger det en extra tanke. Jag slår vad om att den lilla mängden klor de har inte tar död på en enda bakterie. Om det råkar göra det så kan man ju se det som att man badar i bakteriefritt piss. Nä, det är definitivt något lurt med simhallar. Men nu åkte vi inte dit endast för att göra oss själva nöjda.
Nej, det var dags att inviga Jennys dotter i gemenskapen. Utan att vara alltför specifik så är hon under två år och det tog några minuter för henne att sorteta intrycken. Det bästa jag vet med barn är att de är så härligt oförstörda, speciellt socialt. Det mest märkliga är att det är en del av socialiseringen att ta bort barns ärlighet. "Tycker du att gubben ser gravid ut så säg för helvete inte det". Världen vore mycket renare och ärligare utan föräldrar.
Nu måste jag faktiskt ge Jenny en eloge. För hon gör ett utomordentligt gott jobb att fostra detta lilla liv till en riktigt, riktigt jävlig unge. En sådär go unge som går genom hela livet "full-i-fan", men ändå har en inre trygghet. Det tog den lilla ca 10 minuter att bli helt galen i vattnet idag. Varje gång huvudet försvann under vattenytan sken hon som en sol, när andra småglin skulle lipat. Eftersom jag tycker att man ska lära sig den hårda vägen fick hon åka i en as-stor rutschkana med mig. Badvakten och de andra torra föräldrarna blängde som om vi misshandlade ungen. Den lilla skrattade så hon skrek.
Är det något jag inte klarar av så är det gnälliga barn. Rädda barn. Allt är föräldrarnas fel. Visst får ungarna skrika, men då ska de vara ledsna eller förbannade, resten av tiden ska de spendera i skrattets tecken. Ju jävligare desto bättre, helt klart..
Ja, det var väl dagens moralpredikning. Tack för mig.
over and out.
Insikter
Jag vet på riktigt inte om jag ska skratta eller gråta..
Tog mig äntligen tid att börja packa upp mina resväskor. Som vanligt när jag drar igång med något så blir det mycket omfattande. Vid en punkt skruvade jag upp tavlor, klippte hundarnas klor, sorterade gamla tidningar, färgade ögonbrynen och tvättade kläder på en och samma gång. Nu ligger jag här 4,5 timmar senare och är inte klar med väskorna...
Jag hittade nämligen något mer intressant. En bok. En partnerbok som jag och mitt X skrivit i på den tiden som solen fortfarande sken på oss. Kunde inte låta bli att små le och bli aningen smickrad när jag läste igenom hans sida på boken som handlade om honom, mig och om oss. Men sedan hände något. Jag hamnade på min sida boken och då förbyttes leendet mot rynkade ögonbryn. Vilken jävla subba jag var!! Riktigt oförskämd rent ut sagt. Jag har dåligt samvete såhär i efterhand måste jag medge.
På frågan om ens respektive skulle vara vacker vid 60+ svarade han "JA", jag svarade "NEJ!!"
Jag ansåg tydligen att våra gemensamma barn skulle ärva hans hårfärg och resten av generna från mig. Han skämdes aldrig över mig, men jag skämdes över lite allt möjligt som han gjorde... Listan kan göras lång.
Stackars, stackars pojke. Om det hade varit för 50 år sedan hade jag fått ett par välförtjänta käftsmällar och ett blått öga. Sedan kunde jag gå till jobbet och berätta att jag gått in i en dörr och de andra kvinnorna kunde titta på mig med medömkande ögon. Deras tankar skulle varit att "så går det när man inte respekterar sin man" Men nu råkade det vara 2000-talet och jag fick ingen läxa. Jag insåg inte ens att jag var en hemsk människa. Kanske är det så att alla känslor måste dö innan man ser objektivt på saken.
Jag blir faktiskt lite smått skrämd när jag tänker på att straffet inte har utdelats än. Troligtvis kommer jag dö en lång och plågsam död eller så blir min make impotent, vilket ungefär är lika illa.
Emilia år 2007 är något jag inte ens önskar min värsta fiende. Mycket har hänt sen dess vill jag tro.
over and out.
Julbedrägeriet.
Det är viktigt att lära sig av sina misstag, men inte lika kul..
Nu är vi här igen. År efter år hamnar vi här. December närmar sig och så även julen. Eller aa, alla inom handeln anser att julen närmar sig med stormsteg. Redan i LA så möttes jag dekorationer och annat tjafs. Tyckte det var lite väl tidigt, men vad ska man göra. När jag, deprimerad och jävlig, anlände till Amsterdams flygplats så måste jag säga att det var just julstämningen som höll mitt huvud ovan vattenytan.
Eftersom jag valde att inte spendera tid med mina tankar (vi kommer inte så bra överens just nu) så började jag jobba dagen efter att jag kom hem. Kände faktiskt inte av någon jetlag dock låg energinivån för en gångs skull strax under ADHD gränsen. Första dagen flöt förbi i någon slags trans. Folk frågade hur det var att vara hemma och jag satte på mig mitt allra falskaste leende och svarade "bra". Vissa synade bluffen och andra kunde förstå att jag saknat allt fint vi har här hemma. Jovisst...
Sedan hände något livsomvändande. Ett ljus tändes. Eller inte ett ljus. Snarare hundratusentals ljus. De tände upp hela mitt arbete med julbelysning. Från att ha varit ett grått och vidrigt Sverige blev det ett Sverige som, åtminstone kvällstid, lyste. Så jag ställde mig och granskade lamporna samtidigt som jag flöt bort. Julen, traditionerna, musiken och alla vänner samt familj. Det är en underbar tid. Innan jag hann reagera hade mitt falska leende övergått till ett sådant där man står för sig själv och ler med varenda muskel i ansiktet tills man inser att man förmodligen ser ut som en jävla idiot.
Lika snabbt som känslorna och allt mysigt med julen sköljde över mig, lika fort spolades allt bort. Samma sak är det varje år. Man bygger upp massor av förväntningar inför julen och spenderar mer än man har råd med. När den 24e äntligen infinner sig är man så trött på allt vad julmusiks-helvete heter, dekorationerna sticker i ögonen och man blir alltid lika snuskigt besviken på sina julklappar. Det kommer man bli hela livet. Det vet jag. Ända skillnaden är att det var mer accepterat att lägga sig ner på golvet och skrika när man var liten.
Sen förstår jag inte vad det är för hjon som kommit på att man ska äta sig så fet på jul. Det räcker väl med en gris. Alla behöver inte ta den rollen. Pepparkakor, köttbullar, julmust, skinka och andra förlustelser. Vad är folk rädda för? Att det ska bli en kall vinter när de gått i ide och de därmed måste ha lagt på sig ett stadigt lager skyddande fett. Det känns såå 1632. Nä, tacka vet jag spriten. Det är den viktigaste traditionen i min släkt. "Det är barnens högtid" Vad är det för dumt snack? Det fattar väl alla att man måste vara full för att orka umgås med familjen från Kalle Anka till midnatt. Dessutom dansar tomten aldrig nykter. Hör ni det ungar???
God Jul på er!!
The best of us can find hapiness in misery
over and out.
Hemkomsten
Ajjemen, då var man en i mängden igen.
När min älskade vän släppte av mig på flygplatsen så hade min knut i magen blivit såpass stor att lungorna fick kämpa hårt för att få plats. En huvudvärk analkades och det kändes som om jag var på väg in i en psykos. Allt i min omgivning påminde mig om hur underbart USA är. Folk var på strålande humör, säkerhetspersonalen skojade till det lite om att jag skulle ta av mig strumporna och i periferin kunde jag skymta Starbucks.
Resan hem var lång, med två mellanlandningar. Jag blev ju inte precis förvånad när jag återigen fick sitta bredvid en svettig fransman. Mannen var i 50 års åldern, vilket inte hindrade honom från att bete sig som en slyngel. Det är ju som sagt god sed och dessutom strikt reglerat att inga mobiltelefoner får användas under flygningarna. Att det sedan inte är en egentlig säkerhetsrisk behöver vi ju inte poängtera igen. Folk brukar normalt ta lite hänsyn. Min inte min gubbe inte. Nähä då. För han hade kostym, backslick och armani glasögon. Så han kunde göra som han ville. Att han fick flyga ekonomiklass berodde säkert på ett missförstånd. Han hade dessutom införskaffat sig en iPhone. Flashigt värre. Den helvetes telefonen hade han på hela resan. Varje gång en flygvärdinna närmade sig så gömde han den, givetvis stötte han till mig varje gång. Men jag behöll lugnet. Råkar bara ha sönderbitna kinder just nu.
Som om inte långa flygresor i sig själva är jobbiga så fortsatte iPhone gubben att jävlas med mitt redan trasiga psyke. Denna gången handlade det om utrymme. Man måste ju som sagt dela armstöden i mitten med sin granne. Vid ett tillfälle så lämnade fransosen lite utrymme åt mig, då var jag jävligt snabb att placera min armbåge där. Men sen hände något fruktansvärt. Det vänder sig fortfarande i magen när jag tänker på det. En annan människas kroppsvärme är ju bland det bästa som finns, om man tycker om vederbörande. Men att ofrivilligt få smaka värme av en gubbe i backslick har definitivt bidragit till trauma för mig. Hans underarm mot min... Instinktivt ville jag slita åt mig armen och ge honom en örfil, men nu handlade det om prestige. Jag hade rätt till lite yta. Jag hade betalat pengar för det. När krisen blev så påtaglig att jag blev andfådd hittade jag snabbt en nödlösning. "Would you excuse me?" Sen skyndade jag till toalletterna, gud som jag skyndade.
Väl hemma kände jag mig som en flykting i mitt barndomsland. Jo, så illa var det. Givetvis regnade det också. Kändes lite nytt för mig, nästan som att bli av med oskulden. Snabbt blev jag påmind om hur grått Sverige är. Husen, vädret, människorna. Det som fick mig att vilja fortsätta andas var när jag möttes av mina tjejer, hundarna. De vet verkligen hur man ska känna sig välkommen. Just då föll mer än en tår från mina kinder, tårar av lycka. Men säg det inte till någon. Efter att ha gått några varv i mitt hus, såsom en gäst gör när de går visning, så konstaterade jag att det bara måste bli bra. Det finns liksom inga alternativ. Jag är inte deppig, men jag planerar att vara bitter ett tag. Kan dock bli problematiskt med tanke på allt underbart jag har i min omgivning.
Sen blev jag betydligt mer optimistisk när jag fick omfamna Jenny och hennes barn igen. Helvete vad jag saknat henne. Det blev påtagligt nu. Jag har en del intryck att sortera. Nu har jag i alla fall fått tillbaka tron på en morgondag. Vilket är en bra början..
Amanda, inga ord räcker till...
over and out.
Separationsångest
Just nu vill jag bara berätta att jag kämpar emot varenda impuls i hela min kropp. Det sitter en liten djävul på min vänstra axel och bara skriker, sliter mig i håret och försöker intala mig att supa mig full och missa planet imon. Det borde ju sitta en ängel på motsatt axel och lugnt och fint förklara att man måste ta ansvar i livet. Det är dags att åka hem och fortsätta det liv man tagit semester från. Men min ängel är skadad. Ena vingen verkar vara bruten och ängeln har sjukskrivit sig. Snacka om ironi, men arbetsuppgifterna är överlämnade till djävulen. På grund av finanskrisen fick de varsla ett gäng änglar, eftersom de inte fyller så stor funktion i dagens samhälle.
Jag förstår inte riktigt. Meningen var att jag skulle längta hem. En månad är lång tid och när det var dags att lämna staterna skulle det kännas skönt. Det är ganska svårt att acceptera. Eftersom hela ens liv har folk i ens omgivning predikat att "gräset är inte grönare på andra sidan". Vilket jävla skitsnack!! Vilken sida har ni varit på egentligen? Stalingrad eller?
Sista dagen har vi i alla fall tagit vara på. Åt en lång frukost. Åkte till Beverly Hills, Rodeo Drive och kände oss ännu fattigare. Det var sjukt vackert. Fullt av anrika byggnader, flashiga bilar och märkesbutiker. Gatulyktorna bestod av kristallkronor. Där har vi lite att lära innan vi kallar oss glamourösa igen. Sedan åkte vi in till Hollywood och åt middag. Något vi blivit bra på. Att äta. Så mycket mat och så lite motion så är det ett under att min kropp inte tagit mer skada än den gjort. Jag sticker inte under stol med att jag gått upp ett par kilo. Men det mesta har satt sig i BHn. Tack för de generna.
Vi tog även tjuren vid hornen och åkte upp i bergen. Till en utkiksplats där man såg ut över hela Los Angeles. Det var mäktigt. Än mer påtagligt blev det eftersom det var mörkt och man såg stadens alla ljus.
Nu, tänker jag inte spendera en enda minut till vid datorn. Det är dags att ta vara på den sista tiden med min vackra kvinnor. Tack för allt. Vi ses i maj och då jävlar.
I want to stand as close to the edge as I can without going over. Out on the edge you see all the kinds of things you can't see from the center.
over and out.
A never ending love story...
För varje andetag jag tar älskar jag det här landet lite mer..
Det är inte ofta detta drabbar mig, men det känns som om mina ord börjar ta slut. Jag som alltid har en åsikt och svar på tal. Skulle dock tro att det är mina försvarsmekanismer som börjat arbeta för fullt. Jag ska inte hem. Jag bor här nu. Det kände jag imorse. När jag körde min kvinna till college, i vår bil. Därefter åkte jag ner till stranden. Parkerade hos min favorit parkerings-dude. Smsade lite med mina amerikanska vänner. Sen pratade jag med en utländsk kille som var från ett land som heter Sverige. Det ligger i Europa. Där går det vilda isbjörnar på gatorna. Han var söt, men lite väl torr. Reserverad och tillbakadragen.
"Eskapism - Verklighetsflykt eller dagdrömmeri. Man skyddar sig från den obehagliga verkligheten genom att tränga bort den under en längre eller kortare period."
Är det inte så att man kommit en bra bit på vägen när man är medveten om sina fel och brister? Eller är man helt enkelt mer efterbliven om man vet om sina fel och brister, men ändå väljer att bortse från det?? Jag har faktiskt inget vettigt svar. Trots att täcket snart ska slitas av och tvinga mig att vakna ur min dröm så vet jag att det kommer bli kanon hemma. Jag skulle inte byta mitt liv hemma om jag så blev erbjuden att bada i rysk kaviar varje dag. Har mer än någon kan önska.
Många tankar har gått till min älskade "tattar-släkt", vi är en enda stor familj och om jag befann mig utanför dessa blodsband skulle jag spytt. Men helvete vad underbara alla är. Var och en av oss tar mer plats än vad som finns att tillgå och ljudnivån är enligt folkhälsoinstitutet icke godkänd. En mormor som dansar på borden och en moster som köper mark för att slippa grannar.
Det finns så mycket mer att tillägga, men med risk för att göra denna blogg till något av "Blondin Bellas" verk så ska jag sluta.
Dagens moralpanik består av följande. Hur kan en människa vilja uttrycka sin åsikt och samtidigt vara anonym? Om jag fick bestämma så skulle alla dessa ställas upp på en linje och en efter en känna skottet bränna i nacken, för att slutligen kippa efter sitt sista icke förtjänade andetag. För mig handlar åsikter om att resa sig upp och säga att "här är jag och detta anser jag om det berörda ämnet." Inget annat är godtagbart och uppmärksamheten bör ej riktas mot dess små gynnare.
Imorgon gott folk, då blir det Beverly Hills och lite annat som vi har på vår check-list!
Från och med nu återgår jag till mitt svenska 9000-kronors abbonemang. Håll tillgodo!!!!
It's hard to be free when you're down on your knees
over and out.
San Francisco
Gud vad mysigt vi har haft det, min kvinna och jag. Gav oss iväg på en roadtrip till San Francisco. Ca 6 timmars körning och det gjorde vi bra. Första sträckan jag körde gick i lagbokens tecken. Men det tog inte många minuter innan självförtroendet hade fått sig ett rejält skjut. Då användes högerfilen som omkörningsfil lika flitigt som den vänstra. Varje bil som försökte köra om mig såg jag som ett personangrepp och det var en strid jag inte hade för avsikt att gå förlorande ur. Jag har nämligen kommit till en underbar insikt i det här landet. Om man bara pushar upp brösten, brer på den svenska brytningen och putar med läpparna som om botox var det enda man kunde stava till så är det inga problem att komma undan med vad som helst. Poliserna blir som små tonårspojkar. So speedlimit, fuck yourself..
Jag måste resa mig och applådera åt mig och Amanda. Vi hade nästan inte planerat något, hade ingen karta och bara kastade oss ut. Vi är helt enkelt jävligt bra på att freestyla. Väl framme i San Francisco så var planen att hitta ett motel. Lite grand för att det tillhör en amerikansk roadtrip och lite grand för att vi våldtagit vår dagsbudget varje dag i snart en månad. Hur som haver så hittade vi vårt motel. Jag vet inte hur jag ska kunna återberätta det hela men det kändes som om allt stått still där sedan 60-talet. Det började med att vi möttes av en kines klädd i någonting som skulle föreställa en tröja, men det stack för mycket i mina ögon för att jag skulle kunna avgöra om så var fallet. När vi många missuppfattningar senare fick nyckeln till rummet så fick jag kämpa väldigt mycket för att tränga bort min bortskämdhet. Hade jag varit lite mindre nykter hade det varit det bästa som kunnat hända, men nu slogs jag bara av ren och skär ångest. Rummet liksom bönade och bad på sina bara knän att få en extreme makeover. Höjdpunkten var när toaletten gick sönder. Några budweiser och en flaska vin senare så var dessa faktum bortblåsta och vi var återigen på banan.
När vi dagen därpå vaknade upp var vi redo att göra allt vad turism innebär. Startade med en brunch för att sedan ta bilen till Golden Gate. Jag vet inte hur de små liven lyckas, men i alla turist sammanhang är man alltid omringad av asiater, kameror och peace-tecken och San Francisco var inget undantag. Vi gjorde ett tappert försök att ta oss till Alcatraz, men biljetterna var slut. (Vilket vi blev varnade för innan resan, men valde att ignorera) Så istället tog vi varsin Irish coffee på Buena Vista. Därefter satte vi oss på en "cable car", redo att bemästra de ack så branta gatorna. Jag vet inte vad det är som gör det, men San Francisco har alltid lockat och jag måste medge att det var så mycket vackrare än jag tänkt mig. Underbar arkitektur och stämningen var allmänt kulturell. Saknade dock alla dårar i LA. Folk var snäppet mer reserverade och gråa. Givetvis inte så deprimerande befolkning som den Sverige, men ändå.
Som sagt så var vi otroligt nöjda att vi klarat oss så ohyggligt bra. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna denna medvind som blåst så starkt det senaste. Förutom min lilla telefonräkning så har det gått min väg. Jag hoppas verkligen att livet är en tävling, för jag verkar ha god chans att vinna. Det kan ju liksom inte riktigt handla om karma. För jag kan inte minnas att jag gjort speciellt mycket bra i mitt liv tidigare. Hade jag fått en dotter som mig själv hade jag kört över henne med bilen och sagt att "olyckor händer så lätt". Hade jag haft en elev som mig själv hade hon aldrig fått något annat än IG och hade jag haft en flickvän som mig hade jag troligtvis varit lesbisk.
Tro mig, det är ingen empati jag är ute efter. Världen har nog med gnällkukar som sitter på röven och klagar sin omgivning till döds. Allt jag försöker få fram är att jag är tacksam. Ja, tacksam är ordet jag letar efter. Tack gud, tack mamma och tack till alla som lever ett svenne liv och därmed får mig att känna mig glamourös. Fan, var jag tvungen att förstöra den fina stunden? Förlåt.
Ett stort tack vill jag även rikta till Amanda. För att du är min bästa vän och för att jag fått vara din lilla gynnare. Tack för att du stått ut med mina snarkningar till följd av min förkylning. Tack för att du visat mig alla dina smultronställen och tack för att du finns. Om jag skulle börja försöka förklara vad det innebär för mig att lämna dig så skulle det inte finnas något slut, så vi lämnar den biten. Sen har vi även en liten räka kallad Johanna som har lämnat spår hos mig. Hon är riktigt sjuk i huvudet och jag måste nog ge mig själv stämpeln nykär.
Tillbaka till San Francisco så får staden ett högt betyg. Fast när vi sex timmar och många bra låtar senare återvände till LA så började mitt hjärta slå lite extra hårt. Fan vad jag älskar den här staden. Det känns inte som om jag ska åka hem om några dagar. Det känns som om jag ska åka hemifrån..
En slutsats är helt enkelt en punkt där du inte orkar fundera mer.
over and out.
Finally some stars
Idag, nere på Third Street, träffade vi Benji Madden. Äntligen en kändis som jag kunde placera..
Vi är alla frigynnare.
over and out.
Nightlife
Med tre ord kan jag beskriva min mentala hälsa; ångest, ångest, ångest.
Nej, det är faktiskt inte så värst farligt. Jag är mest fysiskt sliten efter två utekvällar där sömn inte direkt stått högt på prioriteringslistan. Första kvällen var vi på eventfest på Kress. Ganska roligt eftersom stället vimlade av kändisar. Tyvärr inga superstjärnor. Men vi lyckades träffa Shawn Ashmore som spelade ismannen i "x-men", någon gammal avdankad "Wu-tan-clan" medlem, mer eller mindre kända hip-hop artister och annat löst folk..
Eftersom vår vän, musikproducenten, Segal, har sin studio mitt i Hollywood så var det givetvis där som efterfesten utspelade sig även denna gång. Som tidigare nämnt så har artister såsom Eminem och dr.Dre spelat in skivor i studion, så man kan ju lätt dra slutsatsen vilken typ av musik som brukar ljuda genom de väggarna. Ända tills lilla Emilia fick tag i spakarna och visade vart skåpet skulle stå. Nu var det metal och inte mindre än Nightwish för hela slanten. De första blickarna var rätt skeptiska, men när jag la till en show så lättades stämningen upp. Fullt pådrag med luftgitarren, headbangande och "hell" tecken. Alltsammans utfört ståendes i sofforna. Först visste jag inte om jag skulle få en pistol riktad mot skallen eller om vakterna skulle kasta ut mig.. Men det blev ingetdera. 
Så igår var det dags igen. Johanna som är så in i helvetes duktig sminkade mig, gjorde mitt hår och satte på mig en kjol för 4500:-. Jag klagar inte över att kunna göra entré i det skicket, men satan vad skabbig jag kommer känna mig när jag kommer hem. Inga lösögonfransar, risigt hår och kläder från Ullared. Typ.. Det gäller väl att njuta när man kan antar jag. Sen bar det av till Segal där fördrink stod på schemat. Därefter tog vi oss en krogrunda och hamnade till slut på Kress, igen. Det hela blev ju inte sämre för att vi inte la ut en spänn på hela kvällen heller. Så kan det gå när man bara är någons accessoar.
En liten hedersplats här i bloggen vill jag tilldela en kille/gubbe som jag träffade på stranden när jag i min ensamhet försökte sola i lugn och ro. Detta mina vänner var inget man träffar på varje dag. Detta var en man som helt och hållet missat det där med verklighetsuppfattning, addera sedan social missanpassning och att människan är hypokondriker. För att göra en jäääääävligt lång historia kort så kan jag ge lite exempel på några av hans uttalanden. "Åk aldrig till Las Vegas, vattnet där är förgiftat av droger och man kan dö av det."' "Bada inte i havet i Los Angeles, det är så förgiftat att vattnet kan åka upp i kvinnors vaginor och de kan dö." "Mexikanare (enligt honom apor) försöker förgifta all mat de lagar på restauranger, man kan dö." "Korea borde inte ha ett eget flygbolag eftersom de hela tiden spränger saker i USA, så att någon dör." Sen kommer min favorit: "Knäskador får den drabbade att dö i förtid eftersom man inte kan träna och kroppen förtvinar, det hände min mormor, rest in peace." Börjar ni se en röd tråd?
Jag blir helt seriöst psykiskt trött bara av att tänka på denne man. Fast det var lite hatkärlek eftersom jag aldrig träffat någon som var så förståndshandikappad. Jag kände mig som en forskare som satt och iakttog mitt lilla expriment. Fast jag insåg att min gräns var nådd när han bad om mitt svenska nummer och frågade när han kunde förvänta sig ett samtal från Sverige. Snabbt och lätt kom den alltid fungerande nödlösningen. "Jag kan gärna ringa dig, men risken är att min pojkvän åker till staterna och dräper dig." Efter de längsta 20 minutrarna i mitt liv kunde jag åter lägga mig på rygg och låta solen göra sitt jobb..
Tidigt imorgon bitti åker vi till San Fransisco.
Every relationship is controlled by the person who cares the least
over and out.
Pressmeddelande
Nytt inlägg kommer inom kort. Skribenten är för tillfället upptagen med att förfesta inför ännu en utekväll i Hollywood.
over and out.
The OC
Jag trodde att det bara fanns ett himmelrike (?)
Tillsammans med min fru åkte jag på en roadtrip idag. Slutdestinationen var Orange County, Newport/Laguna Beach. Jag brukar ha ganska gott självförtroende, men just nu känns det som om mina ord bara smutsar ner den underbara upplevelse jag idag varit med om. Men så länge ni inte själva besökt stället eller har för avsikt att göra det inom kort får ni nöja er med denna mediokra beskrivning.
Så fort vi närmade oss Orange Countys gränser så var det som att entra en scen. Det hela kändes som välgjorda kulisser med en magnifik ljussättning och en vag bakgrundsmusik kunde anas i fjärran. Hela kroppen fullständigt bombades med endorfiner och stämningen var allmänt andlig. För er som sett serien "The OC" så måste jag tyvärr meddela att dess regissör inte lyckats fånga paradiset på ett fördelaktigt sätt. Det var så mycket vackrare än jag vågat hoppas på.
Väl framme I Laguna Beach hoppade vi i våra högklackade skor, krängde på oss bling-blinget och tog mer läppglans på läppglanset. Vi var fast beslutna att detta var våra hemtrakter och alltid lurar man någon. Döm oss inte, vi vet redan att vi är fake. Men just nu så är det vad som driver oss.
Det hela var ett litet kustsamhälle med mysiga små hus och butiker. Det enda som skilde detta ställe från allt annat vi sett var att det Laguna Beach verkade ha varit med i en slags "Pimp my ride" version. Hur som helst så satte vi oss på en mycket anrik restaurant, högt belägen och med utsikt över havet och gräddhyllan. Vi avnjöt en av de bästa måltiderna någonsin och lyxade till det med en flaska, ganska dyrt, vin. Dock försvann en del av glamour känslan när vår servitör helt random drog bort halva kostnaden på flaskan. Såg vi fattiga ut eller stötte han på oss? Jag tror inte att han stötte på oss för han såg ganska gay ut. Som tack så stal Amanda sin servett. Sin linne servett. Förlåt karma.
Efter middagen, vinet och efterrätten begav vi oss till stranden. Dock mellanlandade vi på Starbucks och köpte med oss varsin kaffe. Vet inte vilket nummer av mentala orgasmer som stranden tilldelas, men den var helt oslagbar.. Vindarna var lite lenare mot huden, sanden trängde djupare in mellan tårna och solens strålar värmde mer.
När vi till slut var tvungna att ge varandra varsin välplacerad örfil för att vakna ur vår koma, så begav vi oss till vår bil. Sedan bar det av till Laguna hills för att fortsätta självspäkningen. Det kändes nästan att någon skulle komma och ta betalt bara för att man tittade på husen som låg där... Till slut blev det för mycket för våra små svenne hjärnor. Så vi åkte hem till Santa Monica igen. Det är också underbart vackert, men alla mexikanare jämnar ut balansen så att man inser att man är på jorden och inte i himmelen. 
over and out.
Santa Monica piren
Hade en mycket anrik afton igår. Jag och fröken Sälle tog oss ner till Third Street. Vandrade runt i kvällsmörkret och njöt av stämningsfull belysning från butikerna såväl som ljusdekorationerna i träden. Lyssnade till gatumusikanterna, som till skillnad från hemma inte sitter och misshandlar något stackars instrument och stinker piss. Här har de faktiskt talang. Vi satte oss på Starbucks och drack kaffe och pratade om allt och inget.
När stället tillslut stängde tog vi en promenad till Santa Monica piren. Även detta resulterade i en påtaglig gåshud till följd av behag. Satte oss på en bänk och tittade på vågorna och bara andades in de friska havsvindarna. Sen kom det helt oväntat en självmordsbombare och sprängde både mig, Johanna och hela jävla piren... Typ...
Efter många om och med bestämde vi oss för att bege oss hemåt. När vi började närma oss vår lägenhet så möttes vi av en klart oväntad syn. Någon hade hängt ut en liten, svart klänning och ett diadem på en galge på sin brevlåda. Genast börjar ju fantasin att bygga upp oändligt många teorier. Men jag och Johanna kom överens om att följande scenario utspelat sig.
"Den äkta maken ligger i godanro och sätter på något ryskt fnask han plockat upp som en liten belöning på arbetsdagens slit. Han förtjänar det, dessutom vill hans fru inte släppa till, det har hon inte gjort sedan deras 4e barn såg dagsljus för första gången. Frun, som egentligen ska vara på sitt kvällskift som bensinmacksbiträde känner sig lite krasslig och beger sig hemåt. När mannen hör sin hustrus alltför tunga steg, till följd av den övervikt hon lyckats addera på sin forna slanka kropp, får han eld i röven. Ut med dagens fångst genom fönstret, fort så in i helvete. Men ajdå. Han glömde kasta ut kläderna efter. Så när frun helt enkelt hittar den näst intill icke befintliga klänningen och det osmakliga diademet så agerar hon på rutin, eller möjligtvis överlevnadsinstinkt. Utan att ens fälla en kommentar hänger hon ut munderingen på framsidan huset, så att dess rätta ägare ska få tillbaka sina tillhörigheter. För frun vet en sak. Hon är 45 kilo för fet och 12 år av misskötsel ifrån att någonsin kunna rekrytera en ny make. Hon gör det hon är bäst på. Blundar, förtränger och ställer sig lydigt vid spisen. Om hon ändå kunnat stanna kvar på jobbet..." Another day another drama.
over and out.
The break-up!
En period i mitt liv spenderade jag många vakna timmar framför min tv. Filmer, nyheter, tv-serier, dokumentärer, jag gapade som en fågelunge och lät den ena skiten efter den andra fylla min öppna käft. Väl inne i det såg jag inga tecken på att något skulle vara fel. Fråga en pundare om dennes syn på droger så förstår du min poäng. Tv tittandet tärde t.o.m med på mitt dåvarande förhållande. Kan ni förstå den arma pojken som blev åsidosatt tack vare "Big Brother". Att han stannade. Nu vill jag även göra klart för er att mitt tv tittande inte var mer överdrivet än mina vänners. Vi var alla junkies.
Men någonstans på vägen så tappade jag intresset. Jag vet inte om det ersattes med vad som i folkmun kallas "ett liv" eller om jag helt enkelt hade fått nog. Mitt undermedvetna tvingade mig att agera. Så min tv fick stå oanvänd. Nu är det mer på den nivån att jag planerar att sätta mig framför tvn, men skjuter det framför mig. Det är bara ångest. Så har det varit i ca 1 års tid. Om jag ska vara riktigt krass så är jag better off alone.
Nu har jag däremot tvingats möte min föredetta kärlek och det bildas genast en frän smak i munnen. Det tar emot att sätta sig i soffan och stirra på burken. Men jag har tagit mig igenom flera program och det finns bara en sak att säga. Vilken jävla skit!!! Vilken otrolig jävla dynga! Skulle det vara avkoppling att kolla på någon annans problem? Självklart finns det ett eller annat bra program, men det mesta är ju reality-skit. Mängder av skitnödiga idioter som faktiskt drar ner sina tittares intelligens flera steg. Nä, jag är övertygad. Den här separationen kommer jag inte att ångra.
Idag bär jag faktiskt huvudet högt. Har återigen lyckats åstadkomma en utsökt måltid. Jag har tidigare övertygat både mig själv och min omgivning att jag inte kan laga mat. Det bästa sättet att slippa. Man lär ju vara dum i hövvet om man hjälper till att reducera lyxen att komma hem till en lagad middag på köksbordet. Så därför har jag undvikit köket ganska så bra. Men nu har jag bestämt mig för att ta ytterligare ett steg mot pensionen. Eftersom jag inte är ett stort fan av snabbmat så måste jag ju dessutom utöka mitt register. Bo hemma hela livet känns dessutom lite smått förståndshandikappat..
Hushållet är ju nersmittat med något luftburet virus som slukat många offer. Värst drabbad för tillfället är nog Manda. Så därför ska Johanna ta ut mig på rastning ikväll. Får se vad det blir, men jag hoppas att det inkluderar alkohol..
JUST DET JA! Präktofaktorn har ju faktiskt klättrat två steg idag. Powerwalkade i ca 45 minuter! Tog även tjuren vid hornen och ringde lite +46 samtal. Jag har ju känt mig ganska bitter och äcklad av min mobil det senaste, men det var inte så farligt idag. Vi kom ganska bra överens. Jag och mobilen. Men det kommer ta lång tid att återbygga den relation vi en gång hade.
over and out.
Bittersweet
Det är lite dubbelt måste jag säga. På ett sätt så har tiden flugit förbi, men samtidigt så känns det som om jag varit här i en evighet. Hursomhelst så går det snart att räkna resterande dagar på två händer, vilket sätter sig som en mindre klump i magen. För någonstans har jag inte planerat min hemkomst. LA har funnits med i schemat i många månader. Men sedan då? Gå från allt som kommit att bli vardag här till ett kallt och regnigt Sverige. Damn!
Jag har mycket saker och framförallt levande ting som jag saknar så att det värker om jag ger det för mycket tanke. Men vetskapen om att allt jag lämnade hemma finns kvar är min tröst. Mina vänner, min familj, min Athena, sängen, badkaret och min 9000 kronors mobilräkning. Ni finns där. Låter kanske lite patetiskt att gå in i de här diskussionerna när jag bara varit här i en månad. Men för mig har den här resan gett mig så mycket. Mestadels psykiskt men också fysisk vila. En chans att ladda batterierna. Släppa krav och press. Vilket jag i och för sig också saknar då jag är en person som måste prestera för att må bra. Men detta har verkligen hjälpt mig. Framförallt känslomässigt..
Från att gå från att vara totalt blockerad, till att faktiskt reagera när något händer känns befriande, men också skrämmande. Kanske har jag kommit till den punkten då jag borde börja känna efter och sluta förknippa varje känsla med svaghet. Glädje kan jag. Ilska kan jag. Men saknad, sorg och på vissa plan kärlek kan jag behöva finslipa på rätt så mycket. Misstolka inte. Jag kan vara en oerhört sympatisk människa. Men när det kommer till mig själv så rycker jag hellre på axlarna och är duktig på att tänka "Det som inte dödar, härdar". Svart eller vitt. Kan det tänkas att det finns en gråzon också? Man måste inte hata eller älska allt. Det finns två sidor av samma mynt. Klyschorna skulle kunna fortsätta hagla. Men detta är faktiskt en bra ventil. Nu slipper jag sitta och tjöta hål i huvudet på någon torr jävel som inte vill lyssna ändå. Nu är det bara för allmänheten att sluta läsa.. Eller nej, gör inte det. Nu byter vi samtalsämne..
Ligger faktiskt i Amandas säng. Mår inte helt hundra. En ny förkylning har intagit min kropp. Jag börjar bli bra på det här nu. Så efter några öl hos grannarna och efter en god middag har jag lagt mig för att reparera kroppen lite. Vi var egentligen utbjudna på middag och drinkar av allas vår musikproducent. Men det blir troligtvis i veckan istället.
Vi har faktiskt lyckats planera de resterande dagarna. Gjort ett schema. Vi har upplevt mycket roligt, men vi har några punkter kvar som måste bockas av innan hemresan. Kommande helg skulle egentligen spenderas i Vegas. Men det blir en annan destination istället.. Vi har även bestämt att jag ska komma tillbaka hit i maj och då fira Mandas 21 års dag i Vegas.
Nä, smile on my face. Sista tiden kommer att bli underbar.
over and out.Halloween
Efter många långa timmar av förberedelse, med personlig stylist inräknad, så drog festen igång. Hade lite folk hemma i Santa Monica och stämningen var allmänt god. Samtliga besökare hade lagt ner stor möda på att fixa den perfekta outfiten. Som vanligt så var taxin alldeles försen, men desto mer tid fick vi till att ta vimmelbilder. Jag var ju som ni ser på bilderna polis. Men inte vilken polis som helst utan sheriff. Chefen! Vi hade den ohyggliga turen att det rullade förbi en polisbil medans vi väntade och jag var inte sen med att trycka in huvudet och snacka med mina kollegor. Jag gav de även tillåtelse att gå hem lite tidigare, det var ju trots allt Halloween.
När taxin väl anlände tog det en stund att köra in till Hollywood. Det är strängt förbjudet att dricka alkohol i taxin, så jag gjorde inte det. Jag hällde ut HELA min öl i sätet istället. Så går det när man kör ostabilt. Väl inne i Hollywood var det sjuuukt mycket folk. Så gott som alla var utklädda. Det var lite svårt att få bra kort dock, dessutom var jag väldigt upptagen med att mingla med alla mina kollegor. Trots att jag var sheriff så vägrade de ge mig deras pistoler. Verkar som om jag får ha lite "kvartsamtal" med en del undersåtar på måndag.
Som sagt, allting var en stor show och det fanns inget stopp. När vi kände oss någorlunda mätta så drog vi till någon VIP fest på Ecco. Det bästa med kvällen var att alla gick in i sina karaktärer så väl, så att konversationerna saknade logik. Jag tror på riktigt inte att jag gick mer än tre steg innan folk fullkomligt kastade sig på mig och ville bli gripna. Självklart hade jag riktiga handfängsel och det var lika roligt varje gång att handfängsla folk och sedan deklarera att man inte hittade nyckeln.. De drog en lättnads suck när jag slutligen håvade upp nyckeln ur BH:n.
Alla människor var på lysande humör och alla var otroligt sociala. Men sedan hände det som inte fick hända. Jag har svansen mellan benen i skrivande stund. Men jag blev av med mitt tjänstevapen. Tappade pistolen. Så varje gång jag skulle gripa folk så var jag tvungen att ta till med välplacerade skuldergrepp och dylikt. Det finns inget som slår känslan av att vrida upp någon kaxig jävla dude som skrattat åt min kroppshydda i ett skuldergrepp som får dennes ögon att tåras. Det börjar alltid med att "Okej, det känns. Släpp nu. Aaaahhhhh.. Ja, det känns" Ju mer de pratar desto hårdare vrider jag. Så för att få svettpärlorna att börja rinna så vrider jag även om handleden lite tills de fullkomligt kvider. Efter det så tittar de alltid på min kroppshydda med helt andra ögon.. Så utan pistol, jobbade jag vidare..
Efter nattklubben, där jag plockade på mig en hög VIP kort när vakten tittade bort, drog vi vidare till vår nya vän. Han med musik studion. Fast han var inte där. Men han hade andra svettiga vänner som intagit placet. När fötterna tillslut gjorde så ont att det inte ens hjälpte att ta av sig skorna och gå barfota rullade vi hemåt. Vilket var ett kapitel för sig. Taxi var ju för fan omöjligt. Trots att jag gick ut och stannade trafiken (de lydde mig faktiskt) så kunde jag inte med att slita passagerare ur de upptagna taxibilarna. Så vi stannade några random dudes. Men det visade sig att de inte ville följa vår lilla vägbeskrivning utan började köra mot deras hus, till efterfesten. Efter att ha flippat ur och varit otrevliga slängde de ut oss på gatan igen. Efter många om och men hittade vi en privatchaufför och åkte Lincoln Town Car hem. Han erbjöd sig att vara vår livvakt och frågade om vi ville åka till Playboy Mansion, vilket var planen från början. Men vem fan vill åka dit och se handikappad ut tack vare att man inte kan gå. Dessutom var det mer morgon än natt. Så vi åkte hem och åt glass, alla utom Amanda, för hon åt ost och ketchup..
Lätt bland den bästa kvällen någonsin och Halloween i staterna är så jävla grymt!! Gatorna i Hollywood kan jämföras med öl-tälten på Göteborgskalaset, trängselmässigt. Förutom att Hollywood är något större i yta...
Det är alltid lättare att få förlåtelse än tillåtelse.
over and out.
