Svensk Synd

Slöläser lite på Aftonbladet och finner en artikel om att en flygvärdinna ramlat ur ett flygplan i Göteborg. Det tog mig ca en millisekund att förstå att det är allas vårt Ryanair vi pratar om. Som tidigare Londonbo kan jag med skam erkänna att jag suttit på de där planen ett antal gånger. Det är inte något man stoltserar med, allra minst något man ska nämna på en arbetsintervju eller i ett polisförhör. För vad säger det om en som person? Jo, att man är en självdestruktiv snål jävel med lättare dödslängtan.

Hela konceptet andas tysk lågprisbutik á la Lidl (eller Netto om man så önskar). Nu är det ju inte endast komforten och designen som får mig att vilja spy, utan även personalens kompetens. Jag vågar påstå att de som inte fick jobbet som städerska i den kommunala skolan blev flygvärdinna på Ryanair. Stort plus om du ser ut som en avdankad strippa.

Aldrig förr har dålig service nått så höga höjder!

Men om man gillar att få whiplash när planet träffar marken och inte har mycket att förlora så kör i vind. Nu är det givetvis inte så att jag tycker att någon förtjänar att ramla ur ett plan, eller jo jag har några potentiella kandidater, men det var bara en tidsfråga innan någon kom till skada.

Att SAS håller på att gå i konken är ett bevis på mänskligt förfall och acceptansen över att allt är okej om det är billigt.

                               

over and out.

Då var det dags för den här gamla bloggen att se lite dagsljus igen. Gick av händelse igenom lite webbhistorik och mitt bland porrsajterna hittade jag länken hit. Mycket har hänt sedan sist och jag vet liksom inte vart man börjar. Facebook har ju mer eller mindre ersatt folks dagböcker, bloggar och självbiografier. Jag är väl inget undantag i den bitterljuva utvecklingen.

Ibland får man dock en tankeställare gällande vilken bild man målar upp av sig själv. Medan mina jämnårigas uppdateringar innehåller barn, familjeliv och kärlek till livet så har jag få uppdateringar som inte innehåller snusk eller vin. Måste framstå som en promiskuös alkoholist. Men min mamma har sagt att man alltid ska vara ärlig, så jag antar att det är helt okej att säga som det är. 

Hur som haver så planerar jag att behålla mitt jobb så det är med största möjliga censur som den här verksamheten ska rulla. 

over and out.  

Fan, jag dominerar mer än vad jag hade trott att jag skulle göra på jobbet. Det kan givetvis vända, men just nu njuter jag. Fick en skön kommentar från min teamleader idag;

"-Emilia, kan inte du ge de andra lite träning i hur du jobbar?"

"-Men de har ju varit här längre än mig."

"-Jo, men de presterar inte lika bra."

Idag har jag överträffat mig själv med min löksås till middag och jag looovar (eller ska i alla fall försöka) att leverera en mer detaljerad bloggning i helgen.

Saknar er!

over and out.

Hemmafru. Tyvärr har min titel som hemmafru lämnat mig. Numera är jag en hårt arbetande affärskvinna med titeln Telemarketer. Kommer jobba för ett stort IT företag.

Ord kan inte beskriva hur nöjd jag är med mig själv. Efter ca 7 tester och en jävligt intensiv arbetsintervju kammade jag hem titeln. Med ord som Brilliant, Impressive och Outstanding så är jag mycket väl värd den champagnen jag nu har i min hand.

Eftersom jag var tvungen att fira mig själv smög jag iväg till vårt shoppingcenter och införskaffade ett par byxor, kjol och skor. Så när jag kom hem smög jag in på toaletten, bytte om och håvade fram champagne flaskan. Sedan gick jag ner till Raffe och sa att vi måste fira. Där stod han som en jävla fågelholk och fattade ingenting.

När jag väl berättat situationen så blev det kramkalas (den barnvänliga varianten).

Lite gott känns det också eftersom det fanns mycket bittra människor som ifrågasatte hur i helvete man kunde flytta utomlands utan jobb. Finanskris eller inte. Success säljer.

over and out.

Nu är man tillbaka efter helgen som innehöll en miniresa till Stoke on Trent. Var på bröllop och det var egentligen inte så mycket att hänga i granen. Raffe hade rätt gällande att det inte var svårt att vara snyggast på festen. Engelsmän är för jävla dåliga på att klä sig och vårda sitt yttre. På väg upp till Stoke on Trent som ligger norrut tyckte Raffe att det var passande att "stanna till" vid Harrods och köpa presenten. Han uppskattade att det skulle ta 30 min, men det slutade med 3 timmar. Vilket ledde till att vi fick stressa som fan när vi gjorde oss i ordning = ingen lycklig Emilia.

Hur som helst så vaknade vi upp på söndagen och hade givetvis missat hotellfrukosten. Så vi fick ta det på vägen. Hittade även ett riktigt schysst slott där jag avnjöt ett glas vin. Var även i Shakespeares hemstad och kollade på huset där han föddes. Anrikt.


Idag har jag varit i Reading på en intervju inför en intervju. Det låter krångligt och det är det också. Fick göra ett test på nätet innan med massa jobbrelaterade frågor och lite matematik. Det visade sig att jag fick det bästa resultatet som en utlänning fått. Först fattade jag inte vad rekryteraren menade med utlänning, sen kom jag på att svenskar faktiskt är utlänningar när de bor i England. Men det slutade inte där utan jag fick göra ytterligare 5 test som också gick bra. Så nu sitter jag bara och väntar på att rekryteraren ska ge mig tiden för den riktiga och sista intervjun. Får väl se vad som händer, men det var en liten kick i röven att uppfylla deras krav med god marginal.

over and out.

Jag ska berätta lite om mitt förhållande. Vi har det ganska bra ihop, det är ett givande och tagande och ibland blir det ganska ensamt. Klart att det tär på mig att vara i ett främmande land. Men man gör det man måste. Man håller humöret uppe och ibland när man längtar hem så mycket att man måste sätta sig ner så känns det tungt. Man kan också ta ett glas vin och bara njuta av att man är en modig människa, eller dum - än är inte sista ordet sagt.

Jag gav upp allt för det här, sa upp mig från ett, för min ålder, lysande jobb och jag lämnade nära och kära hemma. Men trots allt så har vi det bra - min arbetslöshet och jag.

Ja, det är förhållandet med arbetslösheten som jag svamlar om. Tyvärr så känns det som det börjar ta slut. Glöden är liksom borta och det finns andra där ute på marknaden som har visat intresse den senaste tiden. Arbetsgivare heter dem.

För att vara riktigt ärlig har det gått upp och ner med jobbsökandet. Vissa veckor har responsen varit ohyggligt stor och andra veckor har man inte hört ett skit trots att man legat på som fan. Sådana veckor tär på självgodheten måste jag säga. Det är då jag vårdar mitt förhållande med arbetslösheten. Vi lagar mat, tränar och dricker vin. Ibland får Raffe också vara med.

På tisdag ska jag på möte med en ny rekryterare och förhoppningsvis leder det till en ny arbetsintervju. Blir det inte det jobbet så blir det ett annat.

And...always look on the bright side of life...
Always look on the light side of life...

over and out.

                  


För första gången på jävligt länge kan jag faktiskt använda den här bloggen till det den är till för. Att spy galla. Att bli så upprörd att man knappar på tangenterna i takt med sin egen hjärtklappning. Hade jag varit en mediaprofil hade jag förmodligen sagt något så dumt i ett konversiellt forum just nu att hotbreven hade haglat in.

Det gäller alltså svininfluensan. Denna jävla influensa som fick en hel värld och inte minst ett gäng nervösa nordbor att ligga sömnlösa i flera månader. Framför sig kunde de se (eller ska jag skriva ni?) mänsklighetens undergång, mätt med bibliska mått. Undergången. 2012. Den nya digerdöden var här för att stanna.

Nu gällde det alltså att agera fort som fan. Köpa hem varenda jävla skittidning som rapporterade om misären. Skulle tro att de enda som skrattar just nu är Aftonbladet och andra lösnummer tidningar. Folk slutade ta i hand när de hälsade. De förbrukade så mycket handsprit att sjukvård och andra sektorer som faktiskt behövde den stod utan. Hur fan skulle de klara av att undvika smittan? Kunde de låsa in sig i 10 år och bara leva på konserverad ravioli?

Man kunde riktigt mäta energin i den aura med panik som strålade över folks huvuden om någon berättade att deras sambo eller dylikt var smittad. Men värst av allt var nog ändå när folk ställde frågan om vaccination och man lugnt och avslappnat svarade att man inte skulle vaccinera sig utan att immunförsvaret förmodligen skulle reda ut det själv om man smittats. Herre-jätte-jävlar. Om blickar kunde döda skulle min begravning ägt rum för längesedan. Hur kunde jag vara så ansvarslös? Hur kunde jag mörda min omgivning på det sättet?

Jag var i Los Angeles när influensan var som värst och som ni minns hade sin början i området. Jag var i London och mötte folk med munskydd på flyplatserna. Jag hälsade på folk genom att ta i hand - som jag är uppfostrad att göra. Och vet ni vad? Jag lever än idag.

Så vem är det som ska skämmas nu? Inte de som valde att vaccinera sig. Alla bestämmer själva. Men de jävlarna som fick sådan panik att deras värld stannade upp. För er vetskap så var inte vaccinet gratis. Det kostade skattebetalarna miljarder och tack vare det kommer era barn att få äta bröd och vatten i skolorna de närmsta åren. Ni kommer att få köra runt på dåligt underhållna vägar och till slut kommer ni väl att få betala mer skatt.

Vid sådana här tillfällen är jag jävligt glad att jag inte kommer att bistå svenska staten med en enda krona skatt inom en överskådlig framtid.

over and out.