Svensk Synd

Jag vet på riktigt inte om jag ska skratta eller gråta..

Tog mig äntligen tid att börja packa upp mina resväskor. Som vanligt när jag drar igång med något så blir det mycket omfattande. Vid en punkt skruvade jag upp tavlor, klippte hundarnas klor, sorterade gamla tidningar, färgade ögonbrynen och tvättade kläder på en och samma gång. Nu ligger jag här 4,5 timmar senare och är inte klar med väskorna...

Jag hittade nämligen något mer intressant. En bok. En partnerbok som jag och mitt X skrivit i på den tiden som solen fortfarande sken på oss. Kunde inte låta bli att små le och bli aningen smickrad när jag läste igenom hans sida på boken som handlade om honom, mig och om oss. Men sedan hände något. Jag hamnade på min sida boken och då förbyttes leendet mot rynkade ögonbryn. Vilken jävla subba jag var!! Riktigt oförskämd rent ut sagt. Jag har dåligt samvete såhär i efterhand måste jag medge.

På frågan om ens respektive skulle vara vacker vid 60+ svarade han "JA", jag svarade "NEJ!!"

Jag ansåg tydligen att våra gemensamma barn skulle ärva hans hårfärg och resten av generna från mig. Han skämdes aldrig över mig, men jag skämdes över lite allt möjligt som han gjorde... Listan kan göras lång.

Stackars, stackars pojke. Om det hade varit för 50 år sedan hade jag fått ett par välförtjänta käftsmällar och ett blått öga. Sedan kunde jag gå till jobbet och berätta att jag gått in i en dörr och de andra kvinnorna kunde titta på mig med medömkande ögon. Deras tankar skulle varit att "så går det när man inte respekterar sin man"  Men nu råkade det vara 2000-talet och jag fick ingen läxa. Jag insåg inte ens att jag var en hemsk människa. Kanske är det så att alla känslor måste dö innan man ser objektivt på saken.

Jag blir faktiskt lite smått skrämd när jag tänker på att straffet inte har utdelats än. Troligtvis kommer jag dö en lång och plågsam död eller så blir min make impotent, vilket ungefär är lika illa.