Svensk Synd

Ajjemen, då var man en i mängden igen.

När min älskade vän släppte av mig på flygplatsen så hade min knut i magen blivit såpass stor att lungorna fick kämpa hårt för att få plats. En huvudvärk analkades och det kändes som om jag var på väg in i en psykos. Allt i min omgivning påminde mig om hur underbart USA är. Folk var på strålande humör, säkerhetspersonalen skojade till det lite om att jag skulle ta av mig strumporna och i periferin kunde jag skymta Starbucks.

Resan hem var lång, med två mellanlandningar. Jag blev ju inte precis förvånad när jag återigen fick sitta bredvid en svettig fransman. Mannen var i 50 års åldern, vilket inte hindrade honom från att bete sig som en slyngel. Det är ju som sagt god sed och dessutom strikt reglerat att inga mobiltelefoner får användas under flygningarna. Att det sedan inte är en egentlig säkerhetsrisk behöver vi ju inte poängtera igen. Folk brukar normalt ta lite hänsyn. Min inte min gubbe inte. Nähä då. För han hade kostym, backslick och armani glasögon. Så han kunde göra som han ville. Att han fick flyga ekonomiklass berodde säkert på ett missförstånd. Han hade dessutom införskaffat sig en iPhone. Flashigt värre. Den helvetes telefonen hade han på hela resan. Varje gång en flygvärdinna närmade sig så gömde han den, givetvis stötte han till mig varje gång. Men jag behöll lugnet. Råkar bara ha sönderbitna kinder just nu.

Som om inte långa flygresor i sig själva är jobbiga så fortsatte iPhone gubben att jävlas med mitt redan trasiga psyke. Denna gången handlade det om utrymme. Man måste ju som sagt dela armstöden i mitten med sin granne. Vid ett tillfälle så lämnade fransosen lite utrymme åt mig, då var jag jävligt snabb att placera min armbåge där. Men sen hände något fruktansvärt. Det vänder sig fortfarande i magen när jag tänker på det. En annan människas kroppsvärme är ju bland det bästa som finns, om man tycker om vederbörande. Men att ofrivilligt få smaka värme av en gubbe i backslick har definitivt bidragit till trauma för mig. Hans underarm mot min... Instinktivt ville jag slita åt mig armen och ge honom en örfil, men nu handlade det om prestige. Jag hade rätt till lite yta. Jag hade betalat pengar för det. När krisen blev så påtaglig att jag blev andfådd hittade jag snabbt en nödlösning. "Would you excuse me?" Sen skyndade jag till toalletterna, gud som jag skyndade.

---

Väl hemma kände jag mig som en flykting i mitt barndomsland. Jo, så illa var det. Givetvis regnade det också. Kändes lite nytt för mig, nästan som att bli av med oskulden. Snabbt blev jag påmind om hur grått Sverige är. Husen, vädret, människorna. Det som fick mig att vilja fortsätta andas var när jag möttes av mina tjejer, hundarna. De vet verkligen hur man ska känna sig välkommen. Just då föll mer än en tår från mina kinder, tårar av lycka. Men säg det inte till någon. Efter att ha gått några varv i mitt hus, såsom en gäst gör när de går visning, så konstaterade jag att det bara måste bli bra. Det finns liksom inga alternativ. Jag är inte deppig, men jag planerar att vara bitter ett tag. Kan dock bli problematiskt med tanke på allt underbart jag har i min omgivning.

Sen blev jag betydligt mer optimistisk när jag fick omfamna Jenny och hennes barn igen. Helvete vad jag saknat henne. Det blev påtagligt nu. Jag har en del intryck att sortera. Nu har jag i alla fall fått tillbaka tron på en morgondag. Vilket är en bra början..

Amanda, inga ord räcker till...