Svensk Synd

Det är viktigt att lära sig av sina misstag, men inte lika kul..

Nu är vi här igen. År efter år hamnar vi här. December närmar sig och så även julen. Eller aa, alla inom handeln anser att julen närmar sig med stormsteg. Redan i LA så möttes jag dekorationer och annat tjafs. Tyckte det var lite väl tidigt, men vad ska man göra. När jag, deprimerad och jävlig, anlände till Amsterdams flygplats så måste jag säga att det var just julstämningen som höll mitt huvud ovan vattenytan.

Eftersom jag valde att inte spendera tid med mina tankar (vi kommer inte så bra överens just nu) så började jag jobba dagen efter att jag kom hem. Kände faktiskt inte av någon jetlag dock låg energinivån för en gångs skull strax under ADHD gränsen. Första dagen flöt förbi i någon slags trans. Folk frågade hur det var att vara hemma och jag satte på mig mitt allra falskaste leende och svarade "bra". Vissa synade bluffen och andra kunde förstå att jag saknat allt fint vi har här hemma. Jovisst...

Sedan hände något livsomvändande. Ett ljus tändes. Eller inte ett ljus. Snarare hundratusentals ljus. De tände upp hela mitt arbete med julbelysning. Från att ha varit ett grått och vidrigt Sverige blev det ett Sverige som, åtminstone kvällstid, lyste. Så jag ställde mig och granskade lamporna samtidigt som jag flöt bort. Julen, traditionerna, musiken och alla vänner samt familj. Det är en underbar tid. Innan jag hann reagera hade mitt falska leende övergått till ett sådant där man står för sig själv och ler med varenda muskel i ansiktet tills man inser att man förmodligen ser ut som en jävla idiot.

Lika snabbt som känslorna och allt mysigt med julen sköljde över mig, lika fort spolades allt bort. Samma sak är det varje år. Man bygger upp massor av förväntningar inför julen och spenderar mer än man har råd med. När den 24e äntligen infinner sig är man så trött på allt vad julmusiks-helvete heter, dekorationerna sticker i ögonen och man blir alltid lika snuskigt besviken på sina julklappar. Det kommer  man bli hela livet. Det vet jag. Ända skillnaden är att det var mer accepterat att lägga sig ner på golvet och skrika när man var liten.

Sen förstår jag inte vad det är för hjon som kommit på att man ska äta sig så fet på jul. Det räcker väl med en gris. Alla behöver inte ta den rollen. Pepparkakor, köttbullar, julmust, skinka och andra förlustelser. Vad är folk rädda för? Att det ska bli en kall vinter när de gått i ide och de därmed måste ha lagt på sig ett stadigt lager skyddande fett. Det känns såå 1632. Nä, tacka vet jag spriten. Det är den viktigaste traditionen i min släkt. "Det är barnens högtid" Vad är det för dumt snack? Det fattar väl alla att man måste vara full för att orka umgås med familjen från Kalle Anka till midnatt. Dessutom dansar tomten aldrig nykter. Hör ni det ungar???

God Jul på er!!