Svensk Synd

Roadtrip..

Gud vad mysigt vi har haft det, min kvinna och jag. Gav oss iväg på en roadtrip till San Francisco. Ca 6 timmars körning och det gjorde vi bra. Första sträckan jag körde gick i lagbokens tecken. Men det tog inte många minuter innan självförtroendet hade fått sig ett rejält skjut. Då användes högerfilen som omkörningsfil lika flitigt som den vänstra. Varje bil som försökte köra om mig såg jag som ett personangrepp och det var en strid jag inte hade för avsikt att gå förlorande ur. Jag har nämligen kommit till en underbar insikt i det här landet. Om man bara pushar upp brösten, brer på den svenska brytningen och putar med läpparna som om botox var det enda man kunde stava till så är det inga problem att komma undan med vad som helst. Poliserna blir som små tonårspojkar. So speedlimit, fuck yourself..




Jag måste resa mig och applådera åt mig och Amanda. Vi hade nästan inte planerat något, hade ingen karta och bara kastade oss ut. Vi är helt enkelt jävligt bra på att freestyla. Väl framme i San Francisco så var planen att hitta ett motel. Lite grand för att det tillhör en amerikansk roadtrip och lite grand för att vi våldtagit vår dagsbudget varje dag i snart en månad. Hur som haver så hittade vi vårt motel. Jag vet inte hur jag ska kunna återberätta det hela men det kändes som om allt stått still där sedan 60-talet. Det började med att vi möttes av en kines klädd i någonting som skulle föreställa en tröja, men det stack för mycket i mina ögon för att jag skulle kunna avgöra om så var fallet. När vi många missuppfattningar senare fick nyckeln till rummet så fick jag kämpa väldigt mycket för att tränga bort min bortskämdhet. Hade jag varit lite mindre nykter hade det varit det bästa som kunnat hända, men nu slogs jag bara av ren och skär ångest. Rummet liksom bönade och bad på sina bara knän att få en extreme makeover. Höjdpunkten var när toaletten gick sönder. Några budweiser och en flaska vin senare så var dessa faktum bortblåsta och vi var återigen på banan.

När vi dagen därpå vaknade upp var vi redo att göra allt vad turism innebär. Startade med en brunch för att sedan ta bilen till Golden Gate. Jag vet inte hur de små liven lyckas, men i alla turist sammanhang är man alltid omringad av asiater, kameror och peace-tecken och San Francisco var inget undantag. Vi gjorde ett tappert försök att ta oss till Alcatraz, men biljetterna var slut. (Vilket vi blev varnade för innan resan, men valde att ignorera) Så istället tog vi varsin Irish coffee på Buena Vista. Därefter satte vi oss på en "cable car", redo att bemästra de ack så branta gatorna. Jag vet inte vad det är som gör det, men San Francisco har alltid lockat och jag måste medge att det var så mycket vackrare än jag tänkt mig. Underbar arkitektur och stämningen var allmänt kulturell. Saknade dock alla dårar i LA. Folk var snäppet mer reserverade och gråa. Givetvis inte så deprimerande befolkning som den Sverige, men ändå.




Som sagt så var vi otroligt nöjda att vi klarat oss så ohyggligt bra. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna denna medvind som blåst så starkt det senaste. Förutom min lilla telefonräkning så har det gått min väg. Jag hoppas verkligen att livet är en tävling, för jag verkar ha god chans att vinna. Det kan ju liksom inte riktigt handla om karma. För jag kan inte minnas att jag gjort speciellt mycket bra i mitt liv tidigare. Hade jag fått en dotter som mig själv hade jag kört över henne med bilen och sagt att "olyckor händer så lätt". Hade jag haft en elev som mig själv hade hon aldrig fått något annat än IG och hade jag haft en flickvän som mig hade jag troligtvis varit lesbisk.

Tro mig, det är ingen empati jag är ute efter. Världen har nog med gnällkukar som sitter på röven och klagar sin omgivning till döds. Allt jag försöker få fram är att jag är tacksam. Ja, tacksam är ordet jag letar efter. Tack gud, tack mamma och tack till alla som lever ett svenne liv och därmed får mig att känna mig glamourös. Fan, var jag tvungen att förstöra den fina stunden? Förlåt.

Ett stort tack vill jag även rikta till Amanda. För att du är min bästa vän och för att jag fått vara din lilla gynnare. Tack för att du stått ut med mina snarkningar till följd av min förkylning. Tack för att du visat mig alla dina smultronställen och tack för att du finns. Om jag skulle börja försöka förklara vad det innebär för mig att lämna dig så skulle det inte finnas något slut, så vi lämnar den biten. Sen har vi även en liten räka kallad Johanna som har lämnat spår hos mig. Hon är riktigt sjuk i huvudet och jag måste nog ge mig själv stämpeln nykär.

Tillbaka till San Francisco så får staden ett högt betyg. Fast när vi sex timmar och många bra låtar senare återvände till LA så började mitt hjärta slå lite extra hårt. Fan vad jag älskar den här staden. Det känns inte som om jag ska åka hem om några dagar. Det känns som om jag ska åka hemifrån..

over and out.