Man tager vad man haver
Jag menar, det är ju liksom inte prostitution. Min idé är snarare att man för in det i sin vardag. 2 pkt mjölk, shampo, Göteborgs rapé och en påse jordnötter, 114:- tack. - Kan jag betala i natura? Javisst, då blir det avsugning x15 min.
Det handlar ju faktiskt också om att ta vara på bra arbetskraft. Jag är helt övertygad om att det finns massor av folk hemma i stugorna som inte får krypa på kärringen och därmed går och bygger upp en frustration. Vi skulle kanske rentav kunna skapa ett lyckligare samhälle. Men tänk nu för guds skull på att om ni t.ex. vill ha en ny bil så är det ju mest troligt att ni får betala med analsex. En bil är nämligen dyr att tillverka. Då måste ni vara noga med skyddet. Man vet aldrig vart dagens sjukdomar biter sig fast.
Skulle man beställa något på internet är det bara att flänga på web camen och flasha. Alternativt att man luras av en telefonförsäljare, då blir ju självklart telefonsex lösningen.
Risken med denna framtidsmodell är dock att alla mindre attraktiva människor måste ha "riktiga jobb" och det kommer ju att synas vilka det är. Men då får man vara noga med att det inte blir någon sorts utfrysning av den skaran folk. De har förmodligen haft det jobbigt nog.
Fan, det här kan bli något alltså.. Anders Borg, kontakta mig på mailen.
You're beautiful, just not on the inside.
and i'm out.
Privatliv och skitsnack
Har haft en helt ledig helg, där njutning varit ledmotivet. Eller aa, jag har gottat rejält. Fredagen bestod av 5 timmars arbete. Därefter begav jag mig hemåt och skulle bara ta mig ett glas vin, men eftersom det var så lite kvar i boxen så var det lika bra att dricka upp hela skiten. 4 glas och 45 minuter senare var det jag som sov som en finsk a-lagare med tungan en meter utanför truten.
På lördagsmorgonen var jag och morsan präktiga och tog oss en promenad med hundarna. Därefter drog vi till systemet och sedan shoppade vi massa kläder. Vi gick och intalade oss själva att vi var värda det. Klart vi var. Som vi slitit och knegat. Det var vår tur att unna oss nu. Sen att jag köpt 4 par skor, tre jackor och otaliga mängder tröjor denna månaden gör inte att jag inte måste unna mig något. Man ska ju leva också. Right? Frida, jag har inte ens ångest.
Senare på kvällen kom min Frida och gottade sig. Vi drack massa vin, käkade god mat och hatade folk. En perfekt lördag med andra ord. Frida roade sig att ringa till fel nummer från min hemtelefon. Varpå "Robert" ringde upp mig och frågade om jag ringt. Då sliter Frida luren ur näven på mig och svarar "Håll käften, din fitta!!" Robert verkade inte uppskatta den otrevliga tonen, men han stannade kvar i luren ett jävla tag eftersom Frida dessutom glömde lägga på efteråt. Bra.
Klockan 12 idag kom lilla-Jenny och hämtade mig. Med röda ögon, skabbigt hår och en andedräkt som kunnat dräpa vilken ammande fyrbarnsmor som helst begav vi oss. Till stallet. Det var en underbar dag för en ridtur, solen sken och snön låg vit på marken. Sen att min häst ramlade med mig på ryggen är sådant man får räkna med. Precis vad man vill ha när man är bakfull.
Så här är jag. I min säng. Med en dov huvudvärk och ett snett leende på läpparna. Imorgon - måndag. Välkommen.
So close no matter how far.
and i'm out.
Rövslickare
I en hylla väldigt långt in i en av garderoberna hittade jag en mapp som bland annat innehöll ett gammalt historia prov. Jag bläddrade lite i papprena och undrade vem det var som var så otroligt påläst om förstavärldskriget. Eftersom skolan innefattar många ämnen och tiden är knapp så är ju ytinlärning enda sättet att klara sig, dvs plugga in enorma mängder information för att efter provet inte komma ihåg ett skit.
Mina första 10 år i skolan var jag ganska medioker. Tog aldrig hem några läxor eller övade inför prov. Jag nöjde mig med medelmåttan. Jag var fullt upptagen med att spela allan och gapa och skrika och vara allmänt irriterande för omgivningen. Ett äkta ADHD barn, dock utan diagnos.
I tvåan på gymnasiet hände dock något. Jag vet inte om det var tävlingslystnaden som vaknade till liv eller om jag insåg hur lätt det faktiskt är om man har en god studieteknik och en helvetes massa vilja. Mina betyg blev tresiffriga och adrenalinet pumpade varje gång ett prov skulle lämnas tillbaka efter rättning.
Hur som haver så har jag en viss förkärlek till historia. Inte bara för att det påverkar dagens samhälle utan också på grund av Anders. Ja, han hette så, min historia lärare. Det var en mager 50 åring med sliten page och kläder som aldrig varit rätt i tiden. Men han älskade sitt jobb, gud vad han älskade det. Hans ord var fyllda med energi och entusiasm och han älskade att föra detta vidare.
Han var den första läraren jag mött som faktiskt blev glad av att få en fråga som han inte kunde svara på. Det betydde ju nämligen att eleverna var engagerade. Vilka platser vi än diskuterade så hade Anders varit där. Jag kom att förälska mig i hans sätt att predika. Det stack ju självklart i de andra elevernas ögon. De som inte var lika intresserade. Lite skämtsamt sa de till mig att jag var en rövslickare. Förmodligen en ursäkt för att de själva inte förstod sammanhangen. Jag sket fullständigt i om jag blev kallad rövslickare eller inte, för på Anders lektioner satt jag och sög in informationen som om det var livselixir.
När jag i efterhand läser Anders kommentar på sista sidan på mitt prov blir jag helt varm i kroppen och lusten att studera går nästan att ta på. Det var det mest betydelsefulla "imponerande" jag någonsin fått. Ett ord, men så laddat, så starkt att mina armhår reser sig. Hur jag lyckats få ett poäng ifrån max på terminens största prov bara genom att slicka röv förvånar mig en aning. Kanske var det Anders som fyllde i mina svar. Kanske hade mina klasskamrater fel. Det får bli en olöst gåta.
Jag kan föreställa mig en värld utan krig, en värld utan hat. Och jag kan föreställa mig oss attackerande den världen, eftersom de inte skulle vänta sig det.
and i'm out.
Skrämmande utveckling
I ärlighetens namn finns det en sak som irriterar mig i debatten. Och det är att den överhuvudtaget excisterar. Detta är alltså människor som arbetar i stridens frontlinje. Sverige kanske inte är så gangsta som många andra länder. Men ta dig ut till en av våra trasiga förorter så ska du nog få se att deras pistoler är dödande nog. Dess avsaknad av respekt för polis, räddningstjänst och sjukvård får mig att insinktivt vilja bygga en atombomb hemma i garaget och placera ut den mitt i centrum.
Det finns många sidor att se på situtationen. Att poliser strax innan de åker in i Rosengårds kravaller peppar upp varandra genom att kalla folket för "apajävlar" är kanske inte okej. Men det är vad som kallas mänskligt. Ta nu en riktigt jävla noga funderare på om det är människor vi vill ha i unifomerna eller inte. Om utvecklingen fortsätter i samma takt och mot samma håll så kanske vi helt seriöst borde be asiaterna att jobba fram någon schysst robot. Men fram tills dess så tänker jag inte dömma den polis som uttalar rasistiska åsikter. Jag tänker inte tycka att det är konstigt att piketen vill visa kuken tillsammans med sina vapen och ha strippor på sina fester. Och jag tänker inte resonera att hela poliskåren är korrupt.
Det gör inte mig till rasist eller antifeminist. Det gör mig till människa. En sådan som har en liten, liten förståelse för att dessa personer offrar sina liv för andra och är priset inte högre än såhär så betalar jag gärna flera gånger om.
I rest my case.
and i'm out.
Ålderskris
20 känns som en så bra ålder. "Nä, men hon är bara en liten 20 åring" Då kommer man undan med mycket. Men att vara 21? Ni behöver icke göra er besväret att påpeka att jag har många ångestladdade födelsedagar framför mig. Det finns redan med i beräkningarna. Men jag är lite skrämd. Jag som annars brukar vara lugn inombords har en ganska olustig känsla. Känslan av att behöva omvärdera mitt liv och ta tag i de små sakerna som ligger och gror. Okej, jag gör det. Jag skiter i krisen och tar tag i mig själv. Bra.
Dagen till ära ska jag gå ut och käka och dricka lite öl med mina högt älskade kollegor. La familia. Imorgon blir det den biologiska familjen som får komma på kalas.
All my doubts that fill my head are cascading up and down again.
and i'm out.
Lastbilsepedemin
Om ni har en riktigt jävla dålig dag. Säg till exempel att tjejen helt plötsligt har klamydia, trots att ni var tillsammans i 4 år och du inte har det, så kommer din lastbilsleverantör att ha det värre. Åtminstone om man utgår från dennes humör. Är det 2 meter fram till dörren som han har parkerat framför så vet han inte hur han ska få in varorna eftersom det är jävligt omständigt att man inte kan parkera inne hos butikerna eller godsmottagarna. Denna sortens människa skulle heller aldrig vänta på något. Han, för det är oftast ett manligt svin som bemästrar spakarna, väntar tillräckligt på rödljus och annan skit som stör hans körrutiner.
Jag vet inte om det beror på att avsaknaden av mänsklig kontakt i lastbilen gör dessa "människor" till socialt missanpassade eller om de föds sådana och därmed passar så väl in i yrket. Det vore kul om någon hade ett svar på detta. För det är för mig ett mysterium hur någon kan vara så arrogant och otrevlig, samtidigt som man arbetar i ett service yrke. Begreppet "sprudlande personlighet" var något som aldrig annamades på transport-linjen på gymnasiet. Om de här idioterna ens har en gymnasie utbildning. Man börjar ju tveka.
Jag höjer ett varnande finger att fråga hur de mår. Det mina vänner, är som att öppna pandoras ask - på riktigt.
Have you ever looked fear in the face and said I just don't care?
and i'm out.
Pest eller kolera
Det finns nog inget som ger mig mer spysmak i munnen än melodifestivalen. Helt okej om man hade haft en tävling där ett gäng avdankade miffo a lá Carola stod och skränade med sin tuggumi-pop. Men att vi ska smutsas ner med deltävling efter deltävling gör mig fysiskt sjuk.
Tänk om det dessutom vore så enkelt som att inte titta på programmet och därmed inte tillhöra gruppen nyförlösta mödrar med fett hår, barn under 10 år och pensionärer som tänker nyttja sin tv-licens kostnad till fullo genom att kolla på exakt all skit SVT kan komma på. Men nu råkar det vara så att jag har skapat ett beroende att kolla på diverse nättidningar så fort mina fingrar hamnar på ett tangentbord. Nu har nöjet att skåda världens misär och stridigheter övergått till att handla om schlager.
Att det sedan ska nå varenda löpsedel om huruvida det är enkelt att lägga pengar på att stödja detta helvetespåfund genom röstning är droppen som får min bägare att rinna över. Hur kan svenska folket helt seriöst tycka att det är bra. Jag får starka misstankar om att låtarna antingen är producerade av någon slags daglig verksamhet för funktionshindrade, alternativt ett litet projekt som någon halvtaskig musikskola i Bollnäs har kommit på.
När alla helvetes deltävlingar är över kommer den stora kvällen då alla orakade, sossefeta Svensson familjer sitter och bäljar i sig popcornskål efter popcornskål, för nu är det spännande. Nordman eller Kicki Danielsson. Fan vad det kittlar i lustcentrat. Detta är definitivt bättre än sista gången det äkta paret tog sig en snabbis efter att barnen somnat.
Skammen över att vara svensk medborgare når toppen när det är dags för final i Eurovision song contest. Jag tror inte att jag behöver säga mer än att Olsen brothers anses skapa bättre musik än våra artister. Hörde dessutom att ett eventuellt namnbyte stod på schemat. Eurovision freak show. Så vet man vad man får.
Alla har rätt till min åsikt.
and i'm out.
Ledig tid
Morsan blev väl sådär road när jag klockan 05.30 imorse tappade ett glas rödvin på golvet och därmed fick dra fram dammsugaren. Sömnbeten och dan kom hon nerstapplandes för att se vad i helvete det var som hände. Jag förklarade lugnt och fint att jag pratade med R och frågade henne hur mycket hon gillade Rolling Stones "Angie". Betyget var så högt att jag 05.45 betällde min mors första mp3. Senast jag såg henne med hörlurar så hade hon freestyle med Roxette på kassettband. Aerobic-tights, vita strumpbyxor och en schysst baddräkt ontop så att säga. Vilken MILF.
Så till dagen:
14.00
Handling med farsan. Diverse delikatesser valdes ut.
15.00
Vi lagade en ytterst utsökt älggryta, där historien om hur älgen sköts var minst lika viktig som smaken, utan tvivel.
16.30
Gick ner och tände den nya bastun vid sjön och öppnade den 4:e ölen. Farsan hade sågat upp en präktig isvak och den som inte doppade huvudet fick inte komma in i bastun igen. Brorsan som utbildar sig till officer var hemma från Halmstad och hälsade på och ärade oss med sin närvaro.
21.00
Knäckte den 18 åriga Glenfiddich som jag köpt åt farsan i London. Definitivt 4 av 5 toasts.
22.10
Hemgång och ett glas rött i hand.
Fan det är verkligen så att man måste uppnå en viss ålder eller komma till en viss punkt i livet då man börjar uppskatta sina föräldrar. De går helt plötsligt från mamma och pappa till personligheter. När man dessutom kan se så mycket av sig själv i dem så känner man sig nästan förstådd på ett helt nytt plan.
and i'm out.
Bra!!
(Alternativt gifta mig rikt och bli gammal)
and i'm out.
Bra start på dagen
Jag blev så trött idag när jag skulle åka till jobbet. Till skillnad från vanliga morgonar hade jag ett jävla tempo på rutinerna och lyckades bli klar utan att springa runt och kallsvettas för att tiden sprungit iväg. Sen var det bara att ge sig ut i trafiken. Men jag kom inte mer än 8 kilometer innan min tur vände.
Ni vet sådana fullständiga idioter som lyckas få bensinstopp. Fråga mig inte hur det är möjligt med tanke på mätare, varningslampor och annan modern teknik som gör det klart för föraren att det är nog fan dags att fylla på lite bränsle. Imorse var den idioten jag.
Jag satt i bilen i godanro med reservlampan tänd, men eftersom jag bara hade kört 3,8 mil och reserven är på 10 liter så planerade jag att tanka efter jobbet. Hade kanske hjälpt min sak om jag inte trycker på nollställningen mer än en gång efter att lampan tänds. Jag fick sådan god lust att bara lämna bilen och aldrig mer återvända. Det kändes som ett hån mot mig, skapat av någon som ville mig ont. Sköt bort tanken på att mitt IQ förmodligen inte överstiger en utviksblondins. Någon annan gjorde detta mot mig. Det måste varit så.
Som tur var så var morsan snabb ut på fältet och redde ut situationen och jag lyckades ta mig till jobbet i tid. Så det ska bli helt underbart att se vad resten av dagen har att bjuda på med tanke på dess inledning.
Erfarenhet är det namn som man gärna ger sina misstag.
and i'm out.
A little bit of London
Tillbaka i Svea rikes trygga famn efter några välbehövda dagar i London.
Första och främst vill jag ta tillfället i akt och tacka livet. Att jag klarat mig ur den naturkatastrof som lamslog 10 miljoner Londonbor. All kollektivtrafik inställd, bilar som tappade fästet på isgatorna, flygplan som blev ståendes på marken. Människor fick rådet att stanna inomhus, för att säkerheten skulle kunna garanteras. Herregud. Snacka om att se döden i vitögat. Jag menar, det måste ha kommit minst 15 centimeter snö!!! Mitt i allt detta fanns lilla Emilia som kände att hon hade mer i livet att ge.
Jag har aldrig varit med om något så uppförstorat som detta. Fast det finns i och för sig lite sanning i det hela också. Staden har knappast resurser för att klara av den sortens nederbörd och kör man med sommardäck året runt så är det lite spänning.
Riktigt jävla lyckad helg där satisfaction kom att bli ledmotivet. Engelsmän har väl aldrig varit kända för att vara spralliga, öppna och varma. En viss apati och en hysterisk gråskala är påtaglig vid kontakten med allmänheten. Könsrollerna kan jämföras med Sverige under 1950-talet. Men vad som imponerade jävligt starkt på mig var R's manliga umgängeskrets. Vilka lirare. Svårt att återberätta en helg som bestod av interna skämt och karaktärer som måste upplevas.
Helgen bjöd på lite sömn och desto mer alkohol. Tur att man är en småtjej som har mycket kvar att ge. Speciellt när chefens ongar är sjuka och man tvingas upp 06.00 dagen efter hemkomst för att jobba 12 timmars pass. Samma visa imorgon.
För att runda av det hela så är jag jävligt nöjd!!
I don't care what you think, as long as it's about me.
and i'm out.
Tidsfördriv
Jag är i skrivande stund rätt nöjd med mig själv. Har fått två hela dagar att gå utan att ha röva helt knôkfull. Har ju visserligen haft saker på schemat dygnet runt och våldtagit mitt visakort på bästa sätt. Gårdagen bestod av shopping och sushi-lunch med Jenny. Vi åkte även in till huvudkontoret eftersom det är ohyggligt svårt att släppa jobbet. Diskussionen med kollegorna därinne bestod i regel av könsorgan och lösa förbindelser, the story of my life.
Kvällen bjöd på rödvin, Jenny och hennes dotter. Den lilla är ca 1,5 år och gud hade definitivt en bra dag när han gick till slöjden och skapade henne. Vilket litet energiknippe. Hon öppnade ett skåp och rev ut alla servetter, vilket ledde till en arg blick och en mindre förmaning från min sida. Våra blickar möttes och den lilla tittade skamset tillbaka. Tills dess att hon pekade upp i taket och utbrast: TITTA ETT FLYGPLAN! Hon försökte finta mig den jäveln. Det värsta är att jag köpte det och tittade upp i taket. Inomhus. Än en gång har jag blivit överlistad av ett barn.
Dagen till ära har jag varit hos frisören och tagit bort den gråa utväxten och det döda håret. Därefter blev det en anrik middag hos min far. Återigen var vi nere och kollade på hans bastu.. Ett imponerande bygge som kommer att avnjutas med många kalla öl. Jag blev lite nervös när farsan gick ut med sina stapplande ben på isen som såg ytterst otillförlitlig ut. Bävade för att behöva dra upp honom ur vattnet och därmed blöta ner den schyssta glesbyggds-kavaj jag fått låna. Inte heller stövlarna med storlek 45 var något jag ville förstöra. Sen att jag var nära på att slå ut båda framtänderna eftersom det var lite komplicerat att gå med dem spelar ingen roll. Vill man vara fin får man lida pin.
Annars var det väl inget nytt på fronten förutom att jag sitter och dricker rödvin så att jag kan somna in gott, eftersom jag ska upp klockan 04.00 och åka till London imon. Det är slitsamt att ligga på topp. Tänk på det. Jag kommer hem på tisdag igen, men vänligen ring inte innan dess. Jag har inte råd med fler 9000 kronors räkningar. Eller aaa, morsan har inte råd.
Sådär ja, ha d fett.
I seem to hate to fast and love to slow.
over and out.
Det var bra så, tack!
Jag börjar mer och mer tro att det är latheten som gör folk sjuka, att bara gå hemma och luffa runt. Efter att ha varit instängd i huset i 24 timmar fick jag panikångest och slet på mig ett par stövlar, joggingbyxor och en t-shirt. I den munderingen stod jag sedan och smekte lacken på min bil med en tvättsvamp. Guuuud vad skönt det var. Det var kärlek rakt ut i fingerspetsarna. Därefter fortsatte städningen på insidan huset. Fick syn på ett par skyhöga skor som jag kunde behöva gå in. Så där stod jag, dammsugandes, 9 centimeter över golvet och bara längtade tills dess att måndag morgons väckarklocka skulle rycka upp mig ur sömnen.
Om ni ursäktar har jag en och annan låda som måste rensas.
Can't you tell that this is all just a contest? The one that wins will be the one that hits the hardest.
over and out.
Lördagen som sådan..
Har haft rätt mycket tankar och funderingar kring ämnen att blogga om. Men har liksom inte känt den där bittra irritationen som skapar en bra text. För att sammanfatta det hela kan jag nämna att jag har lite nackskott att dela ut till folk. I det här fallet folk som anser att man ska förbjuda vissa hundraser. Kamphundar. Sådana som biter ihjäl folk! Eftersom dessa allvetare har så stor kunskap om ämnet så vet de att det INTE handlar om ägaren. Det handlar om mördarhundarna. Sedan att Golden retriever och de sossehundarna regerar i bita-små-barn-listan har ingen betydelse. Enda anledningen till att jag själv innehar två Rottweiler är ju att jag måste ha ett substitut till min förkrympta penis. Eller hur? Jag kan dessutom lika gärna satsa på att göra de folkilskna, för den stämpeln finns redan.
Sen det här med att man ska hålla sina hundar kopplade. Ni kan dra åt helvete. Jag har mina hundar precis som jag vill och så länge de inte springer fram och rör er kan ni gå till en psykolog med era problem. Det är en beteende-störning att vara maniskt rädd för något så naturligt som en hund. Jag skiter i att grannens schäfer bet er i armen, helt oprovocerat, när ni var 7 år. För vet ni vad? Jag tror inte på ordet oprovocerat. Ni var där och retade byrackan. Ni kunde helt enkelt inte låta bli. Erkänn det.
Vet ni vad man skulle ta och göra? Man skulle ta och förbjuda en viss typ av människor. Nej, tyvärr. Du har rött hår och det är sådana som du som får ADHD i skolan. Eller varför inte förbjuda ett ursprung. Inga asiater i min butik. Jag ska berätta varför. För att man helt enkelt inte kan ha sådant tunnelseende och dra alla över en kam. Likväl som att inte alla Rottweiler hugger folk, är inte varje invandrare är kriminell. Det som man däremot kan förbjuda är dåliga hundägare eller dåliga föräldrar. Det vill säga att man hittar orsaken till problemet. Men det fattar väl inte ni. För ni tycker det är obehagligt med kamphundar..
Förlåt. Jag är magsjuk. Det ska inte gå ut över någon annan. Ha en trevlig lördagskväll, jag menar det.
Vad som skiljer oss åt är inte att du är bättre. Det är att jag kan erkänna mina fel.
over and out.
Berusningsmedel
Självklart pratar jag om arbete. Inget 7-16 jobb nu alltså. Vi snackar ett arbete med övertid och där hemgången sällan är innan 21.00. Helger eller högtider, här görs ingen skillnad. Tro mig, det här är inget klagomål. Jag är tacksam för min inkomstkälla i dagens Sverige. Jag tycker istället att vi sätter stämpeln "skryt" på denna text. När jag får för mycket tankar i huvudet, då längtar jag efter mitt arbete. Mitt underbara arbete där jag inte behöver fokusera på mig själv. Jag får nog med problem av andra som ska lösas. Eftersom jag alltid jobbar kväll så slipper jag dessutom komma hem på eftermiddagen och fundera på varför min vardag är så grå och varför min partner plötsligt blivit äcklig.
Nä, jag kommer hem i lugn och ro. Äter lite middag. Småpillar med allmänna vardagsbestyr och väldigt snart är det dags att lägga sig i sängen och avnjuta det man stulit från dessa fattiga artister och skådespelare som kommer att jaga skiten ur en med IPRED som allierad. PANG! Ett problem. Äh, jag går och jobbar. Dyker det upp några extrapass så är det ju jag som får ståkuk. Ju fler dagar i rad desto starkare berusning. Två veckor utan ledighet, underbart. Huvudet blir sådär gott avdomnat och man hamnar liksom utanför sin kropp. För att inte tala om när man är sjuk! Rena julafton. Nirvana är nått när febern smyger sig på och näsblodet och hostan och..... ja, ni fattar. Det vet ju alla att det bara är klena människor som sjukanmäler sig. Samma slags människor som går i joggingbyxor, crocs och lyssnar på schlager-musik.
Ni förstår ju själva. Att fly undan sig själv resulterar ju antingen i rutten lever eller utbrändhet och hjärtinfarkt vid 32 års ålder. Om man skulle ta och satsa på båda?
Whatever gets you through is gonna bleed you dry.
Stora bloggpriset
Jag ska villigt erkänna att jag tänkte tillägna dagens inlägg till det obegränsade ämnet religion. Men innan fingrarna glöder måste man ju försöka att sätta ihop ett antal funderingar. Jag kom fram till att det hela förmodligen skulle resultera i en liten polisanmälan från någon religiös och psykiskt trasig människa. Så för att göra det lätt för mig ramlade jag in på ämnet Stora bloggpriset.
Aftonbladet, allas vår nyhetsportal har ju som bekant skapat detta pris. En idé född av Alex Schulman som för övrigt kommit att bli en person som jag tidigare avskytt som pesten, men nu har en stark förkärlek till. Vem hade egentligen kunnat tro att bloggar skulle vara så avgörande i vår vardag och framförallt i vårt samhälle. Inte alla gånger är dessa bloggar till en fördel för mänskligheten. Att en person Blondinbella har tillgång till ett tangentbord är för mig lika skrämmande som att Lasermannen skulle få fri tillgång till ett automatvapen.
Jag kan väl inte direkt påstå att jag trodde att jag skulle sitta här och skriva till en publik utan ansikten för att fullkomligt blotta mina innersta tankar och funderingar. Men det är det som är så fint med bloggar, man kan anpassa sanningen och själv välja vilka bitar av ens åsikter man vill publicera. För mig handlar det mycket om ironi, humor och att sticka en och annan sosse i ögonen. Jag är dessutom tämligen övertygad om att vardagsliv inte är ett vinnande koncept om man inte heter Jenna Jameson och skriver blogg.
Har väl egentligen inga idoler, förutom mig själv. Men det finns tre stycken bloggare som stimulerar mitt lustcentra när jag läser deras texter.
1. Mikebike http://bloggfrossa.blogspot.com/
2. Alex Schulman http://www.1000apor.se/blogs/alex
3. Klaus http://tyskungen.se/
Mitt hjärta säger mig att ta med Magnus Betnér, som är mitt livs kärlek. Men tyvärr honey, din blogg är tillintetsägande och på gränsen till dyslektisk. Att leka med ord har aldrig varit din konst i skrivande form.
Gjorde precis en mental notering om att samtliga av mina förebilder råkar ha kuk mellan benen. Kan bero på att kvinnors bloggar tenderar att handla för mycket om läppstift och för lite om att väcka anstöt...
It's only half past the point of no return.
over and out.
Carpe diem
over and out.
Inget av värde
En ny epok smyger sig på.
Det finns något som är så underbart med ett nytt år. Istället för att ha allt bakom sig så har man det framför sig. Allt känns så rent på något sätt, sen att det inte lär ta många veckor innan man smutsat ner det väljer jag att förtränga. Jag är så förbannat trött på alla helgdagar måste jag säga. Eftersom jag jobbar inom handel så innebär helgdagar inte mer ledighet utan mer jobb. Så till alla er 7-16 knegare: Far endast åt helvete! Ni tar upp plats med era jävla bilar på vägarna mitt på dagen och ni står alltid före mig i kön när jag ska handla.
Sista delen på året slutade intressant. En del bitar är jag nöjd med, andra vill jag hänga mig över. Det lär ju vara en välutvecklad förvarsmekanism till följd av ett destruktivt leverne, men jag väljer att se samtliga av mina erfarenheter som lärorika. Oavsett om det gått åt helvete eller om jag briljerat. Det finns bara en slags sak som äter mig inifrån och det är bakfylleångest. Då jag är en person som saknar spärrar i nyktert tillstånd kan ni själva fundera på hur det blir med ett dussin öl i systemet. Ibland blir jag fullkomligt rabiat och får storhetsvansinne. Får vredesutbrott på folk som inte gjort ett jota och dagen efter har minnerna av det liksom blåst bort. Så till alla mina nära och kära i förebyggande syfte: Förlåt för att jag är ett svin och det var inte ert fel, det var mitt. Okej?
Ibland väljer jag att lämna min mobiltelefon hemma när jag ska ut och svira. Men det är helt ofattbart för varje gång kommer jag ju hem till den. Då jävlar ska det ringas. Och smsas. Det finns några alternativ för att lösa detta och det är ju att dricka mindre. Men det verkar inte fungera (talar av ytterst stor erfarenhet). Eller så ber man någon gömma mobilen. Risken är då att denne mottar någon form av dödshot under kvällen. Sista och kanske mest logiska alternativet är ju att alltid följa med någon annan hem efter krogen. Vips så var de problemen ur världen.
För de som bor i området Göteborg så har det som bekant varit -16 grader ute. När lilla efterblivna Emilia skulle låsa upp sin arbetsplats en morgon var det nära att sluta riktigt illa. Vi har stora hänglås på en del bommar. Så när det är fruset får man ofta använda sig av gasolbrännare för att öppna. Men för att spara tid kom min reptilhjärna på ett gammalt beprövat knep. Nämligen att smälta isen med min 37 grader varma andedräkt. Så jag satte munnen mot låset och andades. Sekunden senare slet jag bort läpparna som fastnat på låset och kvar satt översta lagret hud. Där stod jag i gryningen som ett riktigt jävla spån och bara bad till gudarna att ingen såg det. Ibland kan man fundera på hur 3 åringar tänker när de gör liknande saker. Andra gånger gör man så själv och inser att det hela faktiskt beror på att det bruna håret endast är färgning.
Japp, dagen till ära har jag varit ledig. En hel dag. Firade detta med att ta på mig mina avlagda vinterkläder och åka upp till pappas sjö. På med skrillorna och åkte loss med hundarna på isen. Det var riktigt roligt. Jag skrattade gott när Athena stod på röva stup i kvarten. Skadeglädjen är som sagt den bästa glädjen. Farsan blev genuint glad över att se sin dotter hälsa på helt random. Han håller på och bygger en fet bastu och han visar upp densamma som om det vore ett barn. Vi satt och snackade i allmänhet och om vissa personer i synnerhet. Det finns nog inget som för två människor närmare än att smutskasta någon annan. Är inte det väldigt sorgligt?
You've made your choice and I've made mine.
over and out.
Even an end has a start
Livet är inte alltid enkelt, men alltid vackert - som en god vän en gång sade.
Sitter i skrivande stund med mitt andra glas champagne i handen. Tjuvstartar lite med morsan. Vi har förövrigt verkat hitta tillbaka till varandra det senaste. Los Angeles gjorde mig gott. Perspektiv är vackert. Min 15-minutes-of-fame depression är borta och jag sitter åter igen och bara ler för mig själv. Det hade väl på sätt och vis nått sitt antiklimax. Mitt liv har varit fullt av så mycket uppgångar och även framgångar det senaste att en svacka var oundviklig. När den väl kom så var den lärorik. Tror i och för sig att mycket handlar om fysisk trötthet av att ha arbetat röva av sig sedan L.A, mixat med en sjuhelvetes förkylning.
Året 2008 har verkligen varit mitt år. Så otroligt mycket som har hänt och det känns som om jag hittat mig själv - på riktigt. Nytt jobb. Mitt älskade, älskade jobb. Hade det inte varit för ledningen så hade jag inte ens krävt min lön. Lägg på mina kollegor på det. Min bror kallade oss sekt och att vi levde i en dokussåpa. Kärleken till denna lilla skara handplockade idioter är enorm.
Avslutade ett långt förhållande. Vilket kan beskrivas som att en lam person plötsligt reser sig upp ur rullstolen och bara går. And that says it all. Sedan finns det andra relationer som funnits kvar och som faktiskt blivit bättre. Min Jenny, min älskade Jenny. Dessutom hennes lilla dotter, mitt gudbarn, som har förgyllt min tillvaro och skänkt mig otroligt mycket mer kärlek än vad jag förtjänar.
Resorna. Grekland - mitt absolut favoritland i Europa. Tylösand - "What happens in Tylösand stays in Tylösand". En slogan som betytt mer än vad jag någonsin kunnat förutspå, samtidigt som vissa delar av Tylösand fortfarande uppdateras dagligen. Helt galet kul och definitivt en nyskapad tradition. Los Angeles - en månad i paradiset hos min själsfrände Amanda. Livet kan verkligen vara en dröm om man hittar rätt. Jag kämpar varje dag för att inte sätta mig på ett plan och bara dra.... Framtiden är oviss.
Jag är långt ifrån perfekt. Vissa saker måste jag erkänna att jag gör för säkerställa myten om mig själv. En person som alltid står i centrum har alltid förväntningar på sig. Det är icke att förglömma. Men jag älskar det. Ibland får man dock betala en högt pris av ångest då man rivit murar som var beräknade att stå starka med moralens väktare runtom.
Som en liten sammanfattning så har jag pundat sönder min arma kropp på endorfiner. Levt på ett lyckorus, skapat av glädje, upplevelser och vetskapen om att jag formar mitt eget liv. Vissa perioder har solen gått i moln, men detta året har varit underbart. Ibland har jag legat i sängen på morgonen, rädd att vakna ur min dröm. Men när jag väl gått upp har jag insett att drömmen är min vardag.
Vad är då mitt nyårslöfte?? Att 2009 ska bli ännu bättre.
Jag har dessutom goda förhoppningar. Troligtvis utbildningar på gång, utmaningar är som orgasmer för mig. En del resor inplanerade. Bland annat Los Angeles, igen. Sen blir det New York med morsan. Löneförhöjning och därmed mer kläder.
Fy fan... Men det rullar just nu. Emilia is back in business. När självgodheten nu är på topp vill jag jämna ut balansen med att tacka alla mina nära och kära. Utan er - ingenting.
Att förstå är inte samma sak som att ändra sanningen.
over and out.
Oväntad vändning
Mycket av det handlar väl om att jag inte tror att alla människor är goda. Jag tror att alla gör det som gynnar de själva bäst, oavsett om det är på kort eller lång sikt. Sen kan väl en och annan göra saker för någon annans skull. I regel för att själva må bra.
Men igår, juldagen, måste jag säga att jag blev relativit chockad. Skilsmässobarn som man är har man ju en uppdelad släkt. Igår var det alltså tur för pappas sida. De har genom åren gjort sig kända för att vara en ganska hård och kall familj. Handlar väl till stor del om att den gamla 50-talist läran suttit i där kvinnorna och barnen enbart ska hålla käft. Men nu råkade det komma in en del kvinnor som inte riktigt visste sitt eget bästa, de höll inte käft. Så därför var de dumma i huvudet, det var något fel på dem.
Sedan alfahanen, farfar, gick och dog har isen smält lite varje år. Kvinnorna har till och med börjat tala utan att räcka upp handen och stämningen har varit allmänt gemytlig. Igår kom den totala vändningen. Folk började hålla tal och tårarna rann även från de mest bistra kinder. Det hela var som något slags emotionellt Hiroshima. En bomb hade slagit ut och det såg ut som fan. Mitt i allt satt jag helt mållös. Tänkte först att de var idioter och att de borde ha vaknat upp för flera år sedan. Men sedan viftade jag bort mina fördomar och tyckte det hela var ganska fint.
Det är ju trots allt min släkt. En släkt som jag älskar och skulle kunna ta mer än ett skott för. Det är många gånger det som ställt till problem för oss, heder, stolthet och kärleken till det egna blodet. Mycket skulle kunna sägas, men en ny era har påbörjats. Jag tror bestämt att detta kommer passa in i 2000-talets samhälle lite bättre.
Men inga mer kollektiva gråta ut kvällar tack. Gråter gör man när man har slagit sig eller skär lök. Hör sen!
I'm getting there.
over and out.
