Svensk Synd

Det finns väldigt lite som förvånar mig.

Mycket av det handlar väl om att jag inte tror att alla människor är goda. Jag tror att alla gör det som gynnar de själva bäst, oavsett om det är på kort eller lång sikt. Sen kan väl en och annan göra saker för någon annans skull. I regel för att själva må bra.

Men igår, juldagen, måste jag säga att jag blev relativit chockad. Skilsmässobarn som man är har man ju en uppdelad släkt. Igår var det alltså tur för pappas sida. De har genom åren gjort sig kända för att vara en ganska hård och kall familj. Handlar väl till stor del om att den gamla 50-talist läran suttit i där kvinnorna och barnen enbart ska hålla käft. Men nu råkade det komma in en del kvinnor som inte riktigt visste sitt eget bästa, de höll inte käft. Så därför var de dumma i huvudet, det var något fel på dem.

Sedan alfahanen, farfar, gick och dog har isen smält lite varje år. Kvinnorna har till och med börjat tala utan att räcka upp handen och stämningen har varit allmänt gemytlig. Igår kom den totala vändningen. Folk började hålla tal och tårarna rann även från de mest bistra kinder. Det hela var som något slags emotionellt Hiroshima. En bomb hade slagit ut och det såg ut som fan. Mitt i allt satt jag helt mållös. Tänkte först att de var idioter och att de borde ha vaknat upp för flera år sedan. Men sedan viftade jag bort mina fördomar och tyckte det hela var ganska fint.

Det är ju trots allt min släkt. En släkt som jag älskar och skulle kunna ta mer än ett skott för. Det är många gånger det som ställt  till problem  för oss, heder, stolthet och kärleken till det egna blodet. Mycket skulle kunna sägas, men en ny era har påbörjats. Jag tror bestämt att detta kommer passa in i 2000-talets samhälle lite bättre.

Men inga mer kollektiva gråta ut kvällar tack. Gråter gör man när man har slagit sig eller skär lök. Hör sen!

I'm getting there.

over and out.