Svensk Synd

Jag skulle kunna ägna hela detta inlägget till att berätta hur duktig jag varit idag med träning och städning. Men jag gör inte det. Utan jag vill berätta om min lilla oväntade nostalgitripp som uppkom då jag gick igenom gammalt skolmaterial.

I en hylla väldigt långt in i en av garderoberna hittade jag en mapp som bland annat innehöll ett gammalt historia prov. Jag bläddrade lite i papprena och undrade vem det var som var så otroligt påläst om förstavärldskriget. Eftersom skolan innefattar många ämnen och tiden är knapp så är ju ytinlärning enda sättet att klara sig, dvs plugga in enorma mängder information för att efter provet inte komma ihåg ett skit.

Mina första 10 år i skolan var jag ganska medioker. Tog aldrig hem några läxor eller övade inför prov. Jag nöjde mig med medelmåttan. Jag var fullt upptagen med att spela allan och gapa och skrika och vara allmänt irriterande för omgivningen. Ett äkta ADHD barn, dock utan diagnos.

I tvåan på gymnasiet hände dock något. Jag vet inte om det var tävlingslystnaden som vaknade till liv eller om jag insåg hur lätt det faktiskt är om man har en god studieteknik och en helvetes massa vilja. Mina betyg blev tresiffriga och adrenalinet pumpade varje gång ett prov skulle lämnas tillbaka efter rättning.

Hur som haver så har jag en viss förkärlek till historia. Inte bara för att det påverkar dagens samhälle utan också på grund av Anders. Ja, han hette så, min historia lärare. Det var en mager 50 åring med sliten page och kläder som aldrig varit rätt i tiden. Men han älskade sitt jobb, gud vad han älskade det. Hans ord var fyllda med energi och entusiasm och han älskade att föra detta vidare.

Han var den första läraren jag mött som faktiskt blev glad av att få en fråga som han inte kunde svara på. Det betydde ju nämligen att eleverna var engagerade. Vilka platser vi än diskuterade så hade Anders varit där. Jag kom att förälska mig i hans sätt att predika. Det stack ju självklart i de andra elevernas ögon. De som inte var lika intresserade. Lite skämtsamt sa de till mig att jag var en rövslickare. Förmodligen en ursäkt för att de själva inte förstod sammanhangen. Jag sket fullständigt i om jag blev kallad rövslickare eller inte, för på Anders lektioner satt jag och sög in informationen som om det var livselixir.

När jag i efterhand läser Anders kommentar på sista sidan på mitt prov blir jag helt varm i kroppen och lusten att studera går nästan att ta på. Det var det mest betydelsefulla "imponerande" jag någonsin fått. Ett ord, men så laddat, så starkt att mina armhår reser sig. Hur jag lyckats få ett poäng ifrån max på terminens största prov bara genom att slicka röv förvånar mig en aning. Kanske var det Anders som fyllde i mina svar. Kanske hade mina klasskamrater fel. Det får bli en olöst gåta.

Jag kan föreställa mig en värld utan krig, en värld utan hat. Och jag kan föreställa mig oss attackerande den världen, eftersom de inte skulle vänta sig det.

and i'm out.