Svensk Synd

Lång suck.

Jo, då var det så att jag äntligen kommit tillrätta i mitt liv igen. Har varit i helvetet och vänt skulle man kunna säga. Det är nämligen så att min stationära dator kraschade fullständigt för en tid sedan. Eftersom det är vid den som jag kryper ihop på kontorsstolen och bloggar så har hela systemet fallit. Inte för att jag är så ihärdig med bloggen, men för sakens skull. Ni förstår att jag tycker inte jag har så mycket att säga som en del andra (t.ex vad jag ätit till lunch, vad jag har på mig och vilka jag legat med). Nog om det.

Framför mig har jag nu en ny 21,5 tums skärm och bredvid mig står min nya dator och surrar harmoniskt. Förövrigt så anser jag att Windows 7 är det hetaste sen hjulet uppfanns. Vilken njutning!

Den senaste tiden kan sammanfattas med jobb, utbildning och personlig tillfredsställelse. Jag har inte planerat att vaccinera mig mot svininfluensan eftersom jag tycker det verkar lockande att sjukskriva mig för absolut första gången sedan skoltiden.

Om mindre än en månad så bär det av till Moskva och det är med skräckblandad förtjusning måste jag medge. Är helt övertygad om att man kommer bli stoppad i gränskontrollen av ett automatvapen som sakta förs in i munhålan tills man erkänt att man är spion. Har man väl klarat av den biten så är det ju bara kölden och ryska maffian som hindrar en från att komma levande ur landet. Men med en rad konflikthanteringskurser i ryggen så blir inte maffian något problem. För att klara av kylan kan man trösta sig med att tillgången på vodka är god.

Sammanfattningsvis så rullar livet på i en behaglig takt.

and i'm out.

Ahhh... Haft en ledig dag idag. Inledde den med en morgonpromenad i skogen med hundarna. Färgade håret som börjat se sådär mysigt sjaskigt ut. Åkte till Kungsmässan och gjorde lite ärenden. Bland annat fixade jag ett passfoto, jag och min man ska nämligen till Moskva i december. Därmed kräver ryssarna att man skaffar visum.

Sedan köpte jag räkor för 250/kg. Smakade på en av dem när jag kom hem och den kändes lite mjölig. Skulle det visa sig att allihopa har samma usla standard så ska det bli ett sant nöje att gå tillbaka och kasta varenda jävla skal i ansiktet på dem. Om man betalar 250 spänn för ett kilo räkor så ska de fanimej hålla världsklass.

Har även inhandlat några liter vin som måste provsmakas innan helgen är här. Min lever ska få bekänna färg, vilket brukar falla sig naturligt när Raffe är på besök. Vi trivs bäst ihop med några promille i blodet helt enkelt.

and i'm out.

and i'm out.

2009-09-15 13.00 
Clapham, London.


Har precis ätit frukost och druckit upp den sista droppen kaffe. Idag regnar det ute vilket jag finner ytterst tillfredställande. Jag har nämligen inte tänkt att gå utanför dörren idag och regnet tar bort det dåliga samvetet. Min pojkvän är på jobbet, eller aa, han är på någon slags racerbana och leker med bilar. Det kallas tydligen "kundevent". Det största mitt företag någonsin bjudit på är en ficklampa som vi fick i julklapp. Den hade även ett praktiskt fodral som gick att fästa på mitt bälte bredvid all annan skit som kallas utrustning. Tack så mycket, den lär jag ha god användning för när jag inte jobbar. Jag tänker mig högklackat, schyssta jeans, en mysig höstkofta, ett svart skärp och min praktiska ficklampa.

Det har ju som bekant blivit en del resor det gångna året. Vilket i och för sig faller sig naturligt om man skaffar sig pojkvän i ett annat land. Det är svårt att driva ett förhållande endast över en taskig skype-linje. Visst är det underbart att resa mycket, men när man jobbar 44 timmar på en helg och får 3 timmars sömn från fredag morgon till söndag kväll så tycker jag nog inte att det kallas lyx. Då kallas det belöning.

Man väljer själv hur ens liv ska se ut. Det är ett aktivt val att flänga runt som en zigenare, men ibland önsar jag bara att det fanns mer tid. Åt mina vänner och min familj. Ibland får jag ruskigt dåligt samvete för att jag inte hinner umgås med dem jag älskar.

Det är vid sådana här tillfällen, när man sitter i joggingbyxor i en säng i London, som man får tid att tänka. Man hinner bearbeta den dimma som kallas livet och man försöker komma på en plan hur framtiden ska se ut. Mer tid borde definitivt läggas på klonforskningen för jag behöver några kopior av mig själv för att vara på alla platser jag vill på en och samma gång.

Folk svälter ihjäl varje dag och här sitter jag och beklagar mig över mina problem. Det är som det är helt enkelt.

and i'm out.

Lycka. Ett laddat ord med en enorm innebörd. Är vi lyckliga människor eller inte? Handlar det om pengar eller kärlek? Är det för stunden eller stannar det för alltid?

För mig handlar lycka om små stunder som omsveper en så till den milda grad att tiden stannar. Jag blir inte apatisk, snarare paralyserad. Ögonen spärras upp och lungorna tar ett djupt andetag. Kroppen vill samla så mycket intryck som möjligt för att behålla just den där känslan. Idag har jag upplevt lycka.

Amanda och jag satte oss i bilen imorse och styrde mot Orange County och Laguna Beach. Himmelen på jorden. Stränderna, husen och de små anrika butikerna gör att mitt armhår får ståfräs. Efter att ha legat och pressat på playan, tittat på volleybollspelarna och kommenterat pedofilen som intagit första plats på stranden i sin solstol, gick vi och åt middag. Förrätt och huvudrätt pressades ner samtidigt som vi blickade ut över havet och fick syn på tre delfiner ett stenkast från vårt bord. Häromdagen såg jag två dvärgar för första gången live och nu delfiner. Jag kan snart påbörja mina memoarer.

Efter att ha avslutat det hela med glass, solnedgång och mer hav var det dags att bege sig tillbaka till LA. Nu sitter jag på golvet i lägenheten som en dräktig sugga och minns de små stunderna som kallas lycka.

I'd do it all over again.


and i'm out.

En regnig dag i maj år 2009 tog jag ett beslut. Liggandes bredvid min pojkvän stoppade jag in min första snus på 2 år och sa "detta ska jag njuta av tills jag åker till LA i augusti". Dagarna, veckorna och månaderna gick och snusningen blev både bättre och mer intensiv. En dosa räckte inte längre 24 timmar, man kan säga att jag paniksnusade. Charmigt för en tjej tänker ni. Men vet ni vad? Tjejer bajsar också. Inte jag i och för sig, men andra tjejer. Trots att det inte passar vår könsroll så har vi alla behov och mitt hette snus. Trots att jag nu intagit 20-årsåldern med råge så tittade min mor på mig med besvikna ögon varje gång jag såg ut som om jag gått en boxningsmatch och hade en dominant utbuktning under läppen.

Den 7:e agugusti, sittandes i baren på Landvetter flygplats fanns två val. Ta med mig den sista dosan snus och sätta stopp för mitt förfall eller köpa några stockar och njuta av semestern fullt ut. Jag menar, man är ju ändå mänsklig. Med ett ohyggligt gott självförtroende kysste jag den sista dosan och placerade den i min handväska. Som om jag transporterade en påse diamanter tittade jag då och då på dosan under de långa flygtimmarna och när kampen inte kunde besegras avnjöt jag en påse nikotin.

Efter två dagar i LA stoppade jag in den sista snusen, tog ut den, slängde den på marken och tänkte att "Fuck the system". Självdisciplin och total kontroll har alltid varit min starka sida, eller aa, inte alltid. Men ändå. Ca två veckor senare är mitt begär som ett minne blott. Mitt. Liv.

Jaha, då sitter man här och väntar på att jobba 43 timmar kommande helg. Har ett glas rödvin som sällskap och tänker tillbaka på förra veckans anrika semester. Det är helt fantastikt hur man kan gå från att känna sig on top of the world till att apatiskt sitta i sin egen avföring. Det är väl det som kallas livet antar jag och man gör det ju inte lätt för sig genom att skaffa en pojkvän med +44 i början på telefonnumret.

Ska inte skriva någon doktorsavhandling kring semestern. Ska sanningen fram så finner jag inte ens ord. Hur som haver så började resan i Götet, via Tylösand för att hämta Raffes kvarglömda kläder efter en blöt natt. Blev lite förvånad att receptionspersonalen lagt med ett par rosa string trosor som inte alls var Ralfs storlek, men nu ska man inte vara gammalmodig han kanske tycker att jeansen sitter snyggare med dem.

Därefter åkte vi söderut och tog båten till UK. Enligt önskemål stannade vi, tog massa kort och filmade när de lastade på alla bilar på bildäcket. Lite som att ha sällskap med en utvecklingsstörd, men det gjorde mig inget eftersom jag har tidigare erfarenheter. 

Efter många timmars bilande nådde vi äntligen Scotland. Det tog ca 37 minuter innan Ralf utbrast: "Vi är ju fan i Scotland nu ju!" Vilket jag poängterat när skyltarna "Welcome to Scotland" fanns rätt framför näsan på oss. Sen blev han genast sur för att jag satt och spelade på hans mobil istället för att titta på vyerna. Men det är nog för att han insåg hur korkad han var. Sånna är ni pojkar.

Vidare till Edinburgh. Hyrde ett ytterst trevligt rum. Åkte för att köpa det mest livsnödvändiga; alkohol och kycklingklubbor. När vi väl skulle köra tillbaka tog det 30 minuter att hitta tillbaka och vi var nära att sova i bilen. Dagen efter blev det Perth, Aberdeen och lite annat. 

När vi väl började nå mot västkusten så hände det grejer. Vilket jävla land alltså. Vyerna är häpnadsväckande vackra och även om man beter sig som en medelålders tysk turist så skiter man i vilket. Har ni några synpunkter kan jag meddela att tyskar inte kör BMW M SPORT. Eller jo, det är ju tydligen en tysk bil. Men de vann ju i alla fall inte några världskrig, trots att de var glada i att starta dem.

Mot slutet av veckan nådde vi Oban. Vilken jävla stadjävel. Highlands meet the islands för att förenkla det. Från Oban styrde vi kosan mot Isle of Mull. Vi hade missberäknat terrängen en aning insåg vi efter att ha hamnat på en en-filig bergsväg som innehöll en större mängd lösa getter. 2 timmars bilåkande och många nära döden upplevelser senare hann vi med färjan med en marginal på 7 minuter. Way to go.

Väl framme på Isle of Mull var det dags att checka in på Glengorm Castle. Nu snackar vi anrikhet i stora proportioner. Utsikten mot havet, den fria baren och den antika inredningen var nästan för mycket för att ta in. Efter att ha checkat in tog vi en närmare titt på rummet i någon timme eller så, därefter var det dags att hämta upp bagaget. (Förlåt mamma). Champagne på ängarna med solnedgången som sällskap är en stund som sent kommer att rubbas bort från mina hornhinnor.

Efter en utomordentligt fulländad vecka var det dags att bege sig mot London och slutligen flyga hem till arbetet. Men jag ska nog inte klaga så mycket med tanke på att jag åker till Los Angeles nästa fredag. Mot nya mål så att säga.

Med risk för att låta bögig vill jag tacka min pojkvän för semestern. Du fattas mig.


Good things come to those who wait.