Even an end has a start
Livet är inte alltid enkelt, men alltid vackert - som en god vän en gång sade.
Sitter i skrivande stund med mitt andra glas champagne i handen. Tjuvstartar lite med morsan. Vi har förövrigt verkat hitta tillbaka till varandra det senaste. Los Angeles gjorde mig gott. Perspektiv är vackert. Min 15-minutes-of-fame depression är borta och jag sitter åter igen och bara ler för mig själv. Det hade väl på sätt och vis nått sitt antiklimax. Mitt liv har varit fullt av så mycket uppgångar och även framgångar det senaste att en svacka var oundviklig. När den väl kom så var den lärorik. Tror i och för sig att mycket handlar om fysisk trötthet av att ha arbetat röva av sig sedan L.A, mixat med en sjuhelvetes förkylning.
Året 2008 har verkligen varit mitt år. Så otroligt mycket som har hänt och det känns som om jag hittat mig själv - på riktigt. Nytt jobb. Mitt älskade, älskade jobb. Hade det inte varit för ledningen så hade jag inte ens krävt min lön. Lägg på mina kollegor på det. Min bror kallade oss sekt och att vi levde i en dokussåpa. Kärleken till denna lilla skara handplockade idioter är enorm.
Avslutade ett långt förhållande. Vilket kan beskrivas som att en lam person plötsligt reser sig upp ur rullstolen och bara går. And that says it all. Sedan finns det andra relationer som funnits kvar och som faktiskt blivit bättre. Min Jenny, min älskade Jenny. Dessutom hennes lilla dotter, mitt gudbarn, som har förgyllt min tillvaro och skänkt mig otroligt mycket mer kärlek än vad jag förtjänar.
Resorna. Grekland - mitt absolut favoritland i Europa. Tylösand - "What happens in Tylösand stays in Tylösand". En slogan som betytt mer än vad jag någonsin kunnat förutspå, samtidigt som vissa delar av Tylösand fortfarande uppdateras dagligen. Helt galet kul och definitivt en nyskapad tradition. Los Angeles - en månad i paradiset hos min själsfrände Amanda. Livet kan verkligen vara en dröm om man hittar rätt. Jag kämpar varje dag för att inte sätta mig på ett plan och bara dra.... Framtiden är oviss.
Jag är långt ifrån perfekt. Vissa saker måste jag erkänna att jag gör för säkerställa myten om mig själv. En person som alltid står i centrum har alltid förväntningar på sig. Det är icke att förglömma. Men jag älskar det. Ibland får man dock betala en högt pris av ångest då man rivit murar som var beräknade att stå starka med moralens väktare runtom.
Som en liten sammanfattning så har jag pundat sönder min arma kropp på endorfiner. Levt på ett lyckorus, skapat av glädje, upplevelser och vetskapen om att jag formar mitt eget liv. Vissa perioder har solen gått i moln, men detta året har varit underbart. Ibland har jag legat i sängen på morgonen, rädd att vakna ur min dröm. Men när jag väl gått upp har jag insett att drömmen är min vardag.
Vad är då mitt nyårslöfte?? Att 2009 ska bli ännu bättre.
Jag har dessutom goda förhoppningar. Troligtvis utbildningar på gång, utmaningar är som orgasmer för mig. En del resor inplanerade. Bland annat Los Angeles, igen. Sen blir det New York med morsan. Löneförhöjning och därmed mer kläder.
Fy fan... Men det rullar just nu. Emilia is back in business. När självgodheten nu är på topp vill jag jämna ut balansen med att tacka alla mina nära och kära. Utan er - ingenting.
Att förstå är inte samma sak som att ändra sanningen.
over and out.
Oväntad vändning
Mycket av det handlar väl om att jag inte tror att alla människor är goda. Jag tror att alla gör det som gynnar de själva bäst, oavsett om det är på kort eller lång sikt. Sen kan väl en och annan göra saker för någon annans skull. I regel för att själva må bra.
Men igår, juldagen, måste jag säga att jag blev relativit chockad. Skilsmässobarn som man är har man ju en uppdelad släkt. Igår var det alltså tur för pappas sida. De har genom åren gjort sig kända för att vara en ganska hård och kall familj. Handlar väl till stor del om att den gamla 50-talist läran suttit i där kvinnorna och barnen enbart ska hålla käft. Men nu råkade det komma in en del kvinnor som inte riktigt visste sitt eget bästa, de höll inte käft. Så därför var de dumma i huvudet, det var något fel på dem.
Sedan alfahanen, farfar, gick och dog har isen smält lite varje år. Kvinnorna har till och med börjat tala utan att räcka upp handen och stämningen har varit allmänt gemytlig. Igår kom den totala vändningen. Folk började hålla tal och tårarna rann även från de mest bistra kinder. Det hela var som något slags emotionellt Hiroshima. En bomb hade slagit ut och det såg ut som fan. Mitt i allt satt jag helt mållös. Tänkte först att de var idioter och att de borde ha vaknat upp för flera år sedan. Men sedan viftade jag bort mina fördomar och tyckte det hela var ganska fint.
Det är ju trots allt min släkt. En släkt som jag älskar och skulle kunna ta mer än ett skott för. Det är många gånger det som ställt till problem för oss, heder, stolthet och kärleken till det egna blodet. Mycket skulle kunna sägas, men en ny era har påbörjats. Jag tror bestämt att detta kommer passa in i 2000-talets samhälle lite bättre.
Men inga mer kollektiva gråta ut kvällar tack. Gråter gör man när man har slagit sig eller skär lök. Hör sen!
I'm getting there.
over and out.
En räpas dagbok
Har haft killbaciller här de senaste tre dagarna.
Jag beställde mig en sådan där thailändare på postorder. Det var julerbjudande och därmed fraktfritt nu. Sparade 1270:- vilket kändes stabilt. Känns sådär kaxigt att julshoppa på en halv månadslön. Tur att min mor råkar vara hyresvärd, för då slipper man inkasso-brev när hyran inte är betald. Jag samlar ju inte vuxenpoäng precis.
Fick förövrigt en trevlig överraskning på posten igår. Tydligen så hade jag beställt en prenumeration på en tidning osm heter "Gör det själv". Som grädde på moset hade de skickat med en laserpekare som mäter temperatur. Vad i helvete man nu ska med en sådan till. Jo, men jag har alltid varit nyfiken på hur varmt mitt innertak är. Det haglade en del teorier om att det är en sådan som används när någon har klagat på värmen i sin lägenhet. Då kommer s.w.a.t patrullen med lasermätare och gör en blixtsnabb kupp. Snabbt in, snabbare ut och pang så har man beskedet. "Ta på dig en extra tröja".´Det finns liksom inget att överklaga. Lasermätaren har aldrig fel.
Nä, men dagarna med besök har varit mer än godkända. Har hittat en person som lämnar intryck och ger eftertanke. Det värdesätts. Vederbörande fick sig dock en känga när han spenderade mer tid med min bror än med mig. Vad är oddsen för att man ska råka ut för något sådant liksom? Han valde brorsan. Tyckte väl att jag skymtade en tub med vaselin i rummet.
Nu ska vi inte gå över gränsen. Det blir så tråkig stämning då. Vi träffade Jenny och lilla familjen, tog en fika och skulle shoppa lite. Tyvärr stod det helt stilla i min skalle. Irrade runt som heroinist med grav abstinens. Blev inte speciellt nöjd med inköpen, men det är tanken som räknas heter det va?
Jag ska berätta en liten hemlighet. Det blev faktiskt väldigt tomt här hemma när han väl åkt. Med mitt jobb så är jag inte van vid att umgås med folk på fritiden, men det fungerade ju faktiskt rätt bra det med. Väldigt bra.
Nu blir det att stämpla ut för dagen. Ska nämligen jobba imorgon, på julafton. Eftersom jag hellre blir full än att umgås med familjen så jobbar jag jul och är ledig på nyår.
Whatever gets you through is gonna bleed you dry.
over and out.
Solen som aldrig sken
Det man inte vet har man verkligen inte ont av.
Det är på gränsen till patetiskt. Min rådande situation och mitt dagliga liv. Jag är allt jag föraktar och inte vill vara. Men min tröst är att detta endast är ett sätt att ladda batterierna. Fast det verkar tämligen avancerat i landet som solen glömde. Energikällan excisterar inte och jag känner mig alltmer trött för var dag som går. Vaknar på morgonen till ett grått landskap, timmarna passerar och allt jag längtar efter är skymningen då det totala mörkret infinner sig. Försöker träna för att få lite energi, men blir bara av med den.
Jag må ha låtit bitter strax innan jag åkte hem från L.A och precis när jag kommit hem. Men hade jag vetat vad som väntat så hade jag aldrig satt mig på planet. Hade hellre fått en minimalistiskt inredd en-rummare på Guantanamo basen. De hade kunnat utsätta mig för vilken tortyr de hade velat. Skär av mina hälsenor med en rostig kniv eller vattentortera mig 18 timmar i sträck. Inget är värre än denna psykisk nedbrytande gråskala som omfamnar mig.
Så jag är inte ensam om att känna såhär? Vet ni vad? Det skiter jag i. Jag tänker tycka synd om mig. Skillnaden mellan att vara realist och pessimist är hårfin. Det gör fysiskt ont att veta att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. Sverige är ett litet land, små möjligheter och små människor. Jag är så jävla less på att offra hela mitt sociala liv på ett arbete som som pissar på mig. Det handlar inte om kollegor eller själva arbetsplatsen. Det handlar om ledningen. Den förbannade jävla uppblåsta ledningen. Det är helt sjukt hur man lyckats samla ihop Sveriges absolut mest inkompetenta människor, gett de en överdriven lön och placerat de bakom ett skrivbord. Jag har inga som helst problem med auktoriteter. Men när ens chefer inte har någon som helst auktoritet utan bara beter sig som utstötta nördar som aldrig blev valda till skolans fotbollslag vill jag bara spy i min mun.
Jag har jobbat i ett år nu. Otaliga timmar har jag spenderat helt utan betalning för mitt arbetes bästa. Har ställt upp och alltid hållt ryggen fri. Jag har inte gjort det bästa jag kunnat, jag har helt enkelt varit bäst. Utan ansträngning. Det är sådan jag är. Vill jag vara bäst så är jag det. "Men herregud, vad sa hon nu om sig själv, självgoda lilla slampa..."
Jag söker inga sympatier. Vad jag egentligen vill är att "fel person" ska läsa det här och sparka mig från företaget. Gör det. Eftersom jag ändå inte är prioriterad så är det lika bra. Jag är ett påkört rådjur och det mest humana vore att göra slut på lidandet genom att bryta nacken i ett kung-fu grepp. För vet ni vad som händer då? Då skickas papprena in till CSN och Santa Monica college. Sen är jag färdig här.
Det är bara en tidsfråga innan jag skiter i allt och drar. Ska bara hämta lite energi först. Åtminstone försöka. För jag vägrar att kasta mina talanger i sjön. Jag är ledsen. Kalla mig självgod, men det ger jag fan i. Har ändå inte tid att skapa mig vänner, för jag jobbar nämligen jämt. Men inom ett par år kommer Svea rike vara ett minne blott.
Amanda har varit här i två dagar och gjort saknaden av henne och landet än mer påtaglig. Förhoppningsvis är detta mitt antiklimax. För nu börjar jag bli sådär gott avtrubbad och känslokall igen. Den sidan skrämmer mig.
It seems like everything is grey and there's no color to behold.
over and out.
Lucia
Ja, mitt härskap. Idag kan ni inte slappna av va? Det är mycket som ska göras. Grisen ska vara slaktad senast idag. 13 december. De flesta julförberedelserna bör vara avklarade och gårdsfolket ska hålla sig inne. Flickor och pojkar ger sig ut i grannskapet på sina tiggarrundor och ber om pengar och kanske en slatt brännvin. Under natten kommer såväl gamla som unga hålla sig uppe. Nu ska vi fira in ljuset.
Enligt Italiensk sägen så skola alla de som ser Lucia få aska kastad i sina ögon. För ett ögonblick skola de förlora synen, för att Lucia ska kunna passera obemärkt.
Det är åtminstone vad traditionen säger. För alla verkar ju vara så måna om just Lucia traditionen. Det är helt underbart när ett riktigt måndagsexemplar av sossesvenne väl tar en strid. Då handlar det fan inte om finanskriser eller svält. Det handlar om traditioner. Oavsett om man är medveten om vilken strid det är man tar eller ej. Men en sak vet de har jävla pajasarna. LUCIA VAR ETT FLICKEBARN. Inte en pubertetspojke som precis kommit i målbrottet och drabbas av plötsliga erektioner vid obscena tillfällen. Nä, fy fan ta dagens samhälle. Hur kan man ens diskutera könet på Lucia? Alla dessa småglin som röstar på killar i skolorna.
Awsome säger jag. Inte Minns så väl hur varje revolution i min ungdom tillfredsställde lustcentrat. Vid ett tillfälle på högstadiet hade skolans nya rektor fått för sig att varje 8:onde klassare skulle stå i bambas diskning en lunch. Det var innan de hade kommit till Emilia Andersson i 8D. Skapade en namninsamling med överskriften "Ska studerande utföra betalda vuxna människors jobb utan ersättning?" Så var den diskutionen ur världen. Med mina ex antal hundra underskrifter slapp jag stå i disken. Till mina vänners förtret var det bara jag som kom undan. Men jag log glorifierande till rektorn när hon passerade med sin kommuniströda uppsyn. Emilia vs vuxenvärlden 1-0. And so the story goes on.
Hur som haver så kan jag inte annat än att dra på smilbanden när jag läser att skolungdomar provocerar ledningen på detta geniala vis. Där fick ni eran jämställdhet era dumjävlar!! Vet inte om jag någonsin tagit upp ämnet. Men jag tror inte alls på jämställdhet. Med motiveringen att det är bra att ha ett par rejäla bröst i en mansdominerad värld. När det gäller att kvotera in fruntimmer i alla arbetsgrupper har jag aldrig hört något mer befängt. Låt kvinnorna stå för avel och matlagning så kan vi andra jobba i lugn och ro.
Nä, traditioner i all ära. Men hur många sossar vet ens att första gången man firade Lucia som vi är vana att se idag var 1927? Tacka vet jag ungdomarna. De har förstått vad det handlar om. Sprit. För vem fan orkar vara nykter i detta samhället? När allt faller samman står jag i mitten och börjar helt enkelt lacka ur.
Glöm aldrig att dagens ungdom är ett resultat av 50-talisternas lösaktiga och anarkistiska syn på livet.
I could write it better then you ever felt it.
over and out.
Those were the days
Har varit så in i helvetes duktig sedan jag kom hem från Los Angeles. En riktigt jävla stram kost har gjort att de kilo som bosatt sig i min kropp bara flugit iväg. När det kommer till mitt absolut största fritidsintresse, supning, så har präktofaktorn lyst ganska starkt där också. Drack några glas vin med Jenny. Drack några öl förra helgen och blev förövrigt helt Chicago i skallen, så det blev tidig hemgång. Förutom dessa petitesser så har jag alltså skött mig väl..
Tills ikväll. Det bara brast helt enkelt. Låg i badet och tänkte på livet i allmänhet och alkohol i synnerhet. Har blivit lite smått trackasserad av kollegor och annat löst folk som teasat mitt system. Demonerna väcktes och det gick inte längre att kämpa emot. Flög upp ur badet med inpacking och hela helvetet i. Sket i handduken. Vi har ändå nästan inga grannar. In med hela hövvet i kylen och fick syn på en bag-in-box som det stod Emilia på. Väl i farten slet jag fram pepparkaksburken och lite blåmögelost. Vinet var inte ens mitt, jag stal det. Så nu sitter jag här som en jävla junkie. Tog en pepparkaka, men jag lurade bara mig själv, det var vinet jag ville åt.
Ni skulle sett leendet på mina läppar just nu. Vi är förenade, mitt glas vin, bloggen och mina funderingar. Som på den gamla goda tiden. Det är ganska roligt för så fort jag fått lite i mig så skriver fingrarna av sig själva. Höjdpunkten är när jag går in på bloggen dagen efter och läser texten. Jag kommer på mig själv med att nicka instämmande när jag läser. Som om det vore någon annans text.
Med dessa stunder kommer självklart en lösning på alla världsproblem. Eller aa, inte lösningen, men problemen finns där. Ni vet hur folk alltid säger att det var bättre förr. Jag undrar alltid vad det var som var bättre förr. Hemmet? Pappa bestämmer och slår vem han vill. Maten? Sås och potatis, that's it. Boendet? 12 grader räcker inomhus. Kommunikationerna? Ett handskrivet brev tog 14 dagar att leverera. Sjukvården? Säger bara ett ord, digerdöden.
Nä, jag förstår inte konceptet. Det lär ju handla mer om att folk är bittra för att livet inte gick deras väg. De är gamla sletna, har ett taskigt jobb och en sexvägrande fru. Det var bättre förr. Aha, ni kanske tänker tillbaka till er ungdom. Men då kan jag bjuda på lite av min. 14 år. Precis börjat köra moppe. Bråkade med morsan varje dag. Skolan sög så mycket hästballe att hälften vore nog. Helgerna tillbringades i bästa volvo 740 anda. Vännerna var riktiga fjortisar (självklart är jag inkluderad) och man blev ovänner på så lösa grunder att det hela kändes som ett skämt. För att inte tala om allt sex. Herregud, vi var alla lovemachines. Visste allt som fanns att veta. Åtminstone lät det så. Sedan att man själv var oskuld hörde ju inte till saken. Man var ju praktiskt taget expert oavsett.
Jag måste ändå poängtera att jag inte tillhörde de trasiga själarna som ena dagen var punkare, andra nazist och tredje white-niggah. Jag var bara liten och sketen hela vägen. Rapp i käften och kaxig så till den mildra grad att jag önskar att någon hade golvat mig. Sedan hade vi jakten på cigg. Helvete vad svårt det är att röka när man är 14. Ena dagen umgås man med 20 åringar som köper ut, andra dagen får man tigga av vuxna som går förbi. Eller sno av någons mamma/pappa. För umgängeskretsar bytte man lika ofta som underkläder. Och djävulen ta den som kommer hem efter morsans utsatta tid.
Det var sannerligen en lärorik period. Jag stod stark i mina mest väsentliga värderingar, men resten var bara ren och skär ångest. Annat är det i "vuxenlivet". Vetskapen om att ha ett jobb och vilken dag som helst kunna stampa in till chefen och be denne dra åt helvete ger mig vällust. Den enda som drabbas är jag och det är mitt beslut. Sedan jag slutade gymnasiet och insåg att jag är den enda som kan välja mitt liv har jag blivit en helt annan person. Man kan säga att jag utvecklat en slags kärlek - till mitt liv. Från att samla på tomma ciggarettpaket till att samla på upplevelser och utmaningar känns rätt bra. Bring it fucking on.
Nä, ni era jävla bitterfittor. Det var inte bättre förr. Ta lite jävla ansvar och förändra era egna liv. Jag är så förbannat trött på folk som är fullt friska men beter sig som om de vore handikappade. Det finns tyvärr ingen vid pärleporten, för den enda du måste leva hela livet med är dig själv.
Imorgon är det dags för "Julegotta och snedsteg -08"
Vinet är slut och jag stämplar ut.
There is a darkness, there is a light and there is a choice.
over and out.
Den stora lekstugan
Ända sedan den dagen jag lärt mig skilja på höger och vänster inom politiken har jag bannat de lallarna som valt att inte rösta. Vadå rösta blankt? Alla vill väl vara med och bestämma. Det är ju vad som så fint kallas demokrati. Folkstyre. Men idag fick jag helt enkelt nog. Slötittade lite på nyheterna angående Volvos enorma kris. Göran Johansson intervjuades. En man som förövrigt ser ut som någonting en praktikant på "Madame tussauds" har skapat. Det kan ju inte han ro för, men då kan han väl för fan uttala sig på radio.
Mitt i denna kris som berör tusentals snart arbetslösa människor så börjas det kasta skit. "Såhär skulle det aldrig sett ut vid ett socialdemokratiskt styre". Sedan i andra ändan av ringhörnan står Maud Olofsson och försöker få ut ett budskap till folket. Givetvis får även hon till en välplacerad höger på sossarna. Hur i helvete kan det komma sig att politik handlar så lite om politik och så mycket om att smutskasta motståndaren? Det kanske inte vore en så dum idé att låta Linda Rosing leka makthavare. Hon har mer förtroende i mina ögon än övriga spån.
Det som känns mest trasigt i sammanhanget är att samtliga parti som är med i lekstugan som i folkmun kallas riksdag är av samma skit. Det finns inget svart eller vitt. Alltsammans är en taskig gråsmörja som bevisar att höger och vänster är ett minne blott. Såvida du inte väljer att bli extremist. Det spelar som sagt ingen roll vilka av partierna som får sitta i regeringen och låtsas bestämma. Varför? För att svenskar är ett fegt folk. Ryggradslösa. Civilkuraget lyser med sin frånvaro. Vi är nationen som aldrig någonsin har en åsikt. Vi tog inte ställning för 60 år sedan och vi tänker inte göra det nu heller. Den som luras att tro att våra politiker har någon makt kan ju känna sig jävligt blåst.
Vi kan vara glada åt vår sjukvård och den allmänna välfärden. Men vi kommer alltid vara en nation full med ja-sägare. Och vet ni vad? Jag vägrar vara en del av det. Jag kastar min röstsedel åt helvete. Eller så röstar jag på det partiet som har roligast namn. Eller drar lott. Kanske startar ett eget lagom till valet. Men att rösta på något av de i vår riksdag ser jag bara som självspäkning. Lura mig själv att tro att jag gör någon skillnad.
Monarki. Vad är det ens för dumt? En kungafamilj som bara glider runt. Det är jätte fint att Drottningen är så engagerad i de som har det sämre. Men det är ingen svår roll att spela när man lever på sitt folks skattepengar. Kliv av piedestalen och sluta hyckla. Skippa en av dina många facelifts så kan 8000 afrikaner bli mätta i en månad. Nä, tacka vet jag presidenter. Det hade varit mycket mer spännande om vi hade en president som vaknade på fel sida och sa "nä, om vi inte ska ta och tysta de jävla norrmännen en gång för alla". Det mina vänner. Det är vad jag kallar makt.
Sen finns det en och annan gubbe som har lite stake, men dessa personer brukar också ta en hel del skit för att de inte rättar sig i ledet. Om den svenska avundsjukan skulle vara ett problem så kan ni ju ta en funderare på den svenska fegheten.
over and out.
Mina dagar
Jag har haft en sådan där dag igen. En dag då allt bara kommit på en och samma gång. Mycket på jobbet, fått tråkiga besked och lämnat tråkiga besked. Ibland funderar jag ganska stark på vad det är som formar en människa. Den ene är starkt, den andre svag. Åtminstone är vi duktiga på att kategorisera oss på det viset. Men vad betyder egentligen dessa begrepp? Det finns de som fullständigt fryser i nödsituationer eller andra som fullständigt bryter ihop... och så har vi de som agerar. De som stänger av alla känslor och beter sig som om de vore några jävla robotar.
Vet faktiskt inte i vilket fack jag borde placeras. Stark eller svag. Vad jag däremot vet är att jag önskar att jag någon gång kunde reagera som vanligt folk. Gråta ett par tårar vid sorgliga besked, få en klump i magen när allt går åt helvete och så vidare. Men istället är jag likgiltig. Försöker verkligen att känna som det förväntas att man ska göra i den uppkomna situationen. Men jag lurar ingen. Jag rycker på axlarna och går vidare. Sympatiserar lite för de övriga inblandade och fortsätter min vardag.
Men sen så kommer allting och då kommer det med besked. Detta är en sådan dag. Hjärtat slår några extra slag per minut och blicken fastnar konstant i diverse väggar etc.. Tårarna uteblir, men det finns något därinne som gör ont. Sen är det tomheten. Det känns så underligt tomt. Men samtidigt finns det en lättnad. Jag kanske inte bryter ihop fullständigt när något sker. Men när min bägare blivit tillräckligt full så kommer en sådan här dag.
Vi har kommit att bli ganska nära vänner "mina dagar" och jag. För vet ni vad det bästa är? Imorgon är en ny dag och då har jag börjat om på noll. Jag har passerat gå utan att hamna i fängelse och samlat ihop till nya erövringar. Så efter en god natts sömn är det bara att bring it on för det kommer att ta lång tid innan en ny "dag" kastas ansiktet på mig.
over and out.
