Svensk Synd

Det man inte vet har man verkligen inte ont av.

Det är på gränsen till patetiskt. Min rådande situation och mitt dagliga liv. Jag är allt jag föraktar och inte vill vara. Men min tröst är att detta endast är ett sätt att ladda batterierna. Fast det verkar tämligen avancerat i landet som solen glömde. Energikällan excisterar inte och jag känner mig alltmer trött för var dag som går. Vaknar på morgonen till ett grått landskap, timmarna passerar och allt jag längtar efter är skymningen då det totala mörkret infinner sig. Försöker träna för att få lite energi, men blir bara av med den.

Jag må ha låtit bitter strax innan jag åkte hem från L.A och precis när jag kommit hem. Men hade jag vetat vad som väntat så hade jag aldrig satt mig på planet. Hade hellre fått en minimalistiskt inredd en-rummare på Guantanamo basen. De hade kunnat utsätta mig för vilken tortyr de hade velat. Skär av mina hälsenor med en rostig kniv eller vattentortera mig 18 timmar i sträck. Inget är värre än denna psykisk nedbrytande gråskala som omfamnar mig.

Så jag är inte ensam om att känna såhär? Vet ni vad? Det skiter jag i. Jag tänker tycka synd om mig. Skillnaden mellan att vara realist och pessimist är hårfin. Det gör fysiskt ont att veta att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. Sverige är ett litet land, små möjligheter och små människor. Jag är så jävla less på att offra hela mitt sociala liv på ett arbete som som pissar på mig. Det handlar inte om kollegor eller själva arbetsplatsen. Det handlar om ledningen. Den förbannade jävla uppblåsta ledningen. Det är helt sjukt hur man lyckats samla ihop Sveriges absolut mest inkompetenta människor, gett de en överdriven lön och placerat de bakom ett skrivbord. Jag har inga som helst problem med auktoriteter. Men när ens chefer inte har någon som helst auktoritet utan bara beter sig som utstötta nördar som aldrig blev valda till skolans fotbollslag vill jag bara spy i min mun.

Jag har jobbat i ett år nu. Otaliga timmar har jag spenderat helt utan betalning för mitt arbetes bästa. Har ställt upp och alltid hållt ryggen fri. Jag har inte gjort det bästa jag kunnat, jag har helt enkelt varit bäst. Utan ansträngning. Det är sådan jag är. Vill jag vara bäst så är jag det. "Men herregud, vad sa hon nu om sig själv, självgoda lilla slampa..."

Jag söker inga sympatier. Vad jag egentligen vill är att "fel person" ska läsa det här och sparka mig från företaget. Gör det. Eftersom jag ändå inte är prioriterad så är det lika bra. Jag är ett påkört rådjur och det mest humana vore att göra slut på lidandet genom att bryta nacken i ett kung-fu grepp. För vet ni vad som händer då? Då skickas papprena in till CSN och Santa Monica college. Sen är jag färdig här.

Det är bara en tidsfråga innan jag skiter i allt och drar. Ska bara hämta lite energi först. Åtminstone försöka. För jag vägrar att kasta mina talanger i sjön. Jag är ledsen. Kalla mig självgod, men det ger jag fan i. Har ändå inte tid att skapa mig vänner, för jag jobbar nämligen jämt. Men inom ett par år kommer Svea rike vara ett minne blott.

Amanda har varit här i två dagar och gjort saknaden av henne och landet än mer påtaglig. Förhoppningsvis är detta mitt antiklimax. För nu börjar jag bli sådär gott avtrubbad och känslokall igen. Den sidan skrämmer mig.

It seems like everything is grey and there's no color to behold.

over and out.