Off to London.
Ahhhhhh... Hemkommen efter en påfrestande dag. Det är märkligt med dessa vädergudar. Antingen så är det fucking-jävla-antarktis eller så är det så stekande hett att blodet kokar. Eftersom vi är svenskar har vi dessutom ingen som helst rätt att klaga på sol och värme. Men till alla er där ute kan jag bara säga som såhär; låna min skyddsväst, mina kängor, mina svarta arbetsbyxor, min basker och bär med er min utrustning så ska ni fan på se på fysiskt lidande. Det är inget fel på sommarvärme men när den kommer som ett basebollsträ-slag i bakhuvudet så har jag rätt att gnälla. Det är inte bara min rättighet, det är min mänskliga rättighet.
Likväl som det är min mänskliga rättighet att ta mina nya sommaroutfits som inte kommit till användning och packa ner dem i min resväska och åka till London imorgon. Det är precis vad jag tänker göra. På det sättet slipper jag höra er gnälla om mitt gnällande.
Tack vare min uniform har jag dessutom skaffat mig en jävligt stygg bonnebränna som skulle få vilken inavlad lantis som helst att höja på ögonbrynen. De bekymren kommer försvinna i takt med ölen imorgon. Emilia vs Vår herre 1-1.
One night and one more time.
and i'm out.
Likväl som det är min mänskliga rättighet att ta mina nya sommaroutfits som inte kommit till användning och packa ner dem i min resväska och åka till London imorgon. Det är precis vad jag tänker göra. På det sättet slipper jag höra er gnälla om mitt gnällande.
Tack vare min uniform har jag dessutom skaffat mig en jävligt stygg bonnebränna som skulle få vilken inavlad lantis som helst att höja på ögonbrynen. De bekymren kommer försvinna i takt med ölen imorgon. Emilia vs Vår herre 1-1.
One night and one more time.
and i'm out.
Anrik semester
Det finns få platser på jorden som imponerar så mycket på mig som Scotland. Trots att jag inte varit backpacker 14 månader i Asien med en ryggsäck svettiga saronger så kan jag faktiskt slå fast vid det. Underbara vyer, genuina människor och fin whisky. Oftast vill man ju bege sig till varmare breddgrader när man ska unna sig en semester och därmed ha en ursäkt för att dricka morgon, middag och kväll. Men det bästa med Scotland är att det inte spelar någon roll hur mycket det än regnar, det förstärker nästan bara känslan när man helt plötsligt upptäcker ett slott på en ö mitt ute i sjön.
Så nu har jag och Raffe bokat in en veckas bilsemester för att få ut det gottaste av landet. Grädden på moset är att vi bland annat ska bo på ovan slott. Fast jag måste erkänna att det känns lite knepigt med klädseln. Vad har man på sig när man bor på slott liksom? 2000-talet är ju en härlig blandning av tidsepoker i modevärlden. Men vart får man tag på en 1800-tals klänning med tillhörande gördel? Kanske kan hitta något billigt på tradera. Känns ju inte som att man kommer få användning för den i efterhand dock.
Hela detta inlägget känns relativt smörigt, kan tillägga att det på många av slottens hemsidor stod att det är "gayvänligt", vilket känns som en målande beskrivning.
Så nu har jag och Raffe bokat in en veckas bilsemester för att få ut det gottaste av landet. Grädden på moset är att vi bland annat ska bo på ovan slott. Fast jag måste erkänna att det känns lite knepigt med klädseln. Vad har man på sig när man bor på slott liksom? 2000-talet är ju en härlig blandning av tidsepoker i modevärlden. Men vart får man tag på en 1800-tals klänning med tillhörande gördel? Kanske kan hitta något billigt på tradera. Känns ju inte som att man kommer få användning för den i efterhand dock.
Hela detta inlägget känns relativt smörigt, kan tillägga att det på många av slottens hemsidor stod att det är "gayvänligt", vilket känns som en målande beskrivning.
Det var väl egentligen inget mer jag ville säga. Eller jo, medans ni andra gnällt på typiskt midsommarväder har jag jobbat 37 timmar denna helgen. Kändes som ett bra beslut när regnet stod som spön i backen igår.
Life without passion is unforgivable.
and i'm out.
Life without passion is unforgivable.
and i'm out.
Ett slag för medmänskligheten.
Det finns en sak som aldrig riktigt slutar förvåna mig. Det gäller hemlösa människor och folks olvilja att skänka pengar till dessa. Hörde nyligen en icke nämnd person säga att "Fan heller att man vill ge dem pengar, de kommer ju supa upp dem ändå!"
I och med detta konstaterade undrar jag vad vi andra gör med pengarna. Jag vet inte hur ni lever, men en ganska stor andel av min månadslön går till alkoholhaltiga drycker. Tänkt er själva. Solen skiner, humöret är på topp och arbetsdagen är över - måste firas med en öl. Eller alternativ nummer två. Det regnar ute, humöret är i botten och arbetsdagen är äntligen över - anledning nog att ta en öl.
Känns det inte då ganska självklart att killen med trasiga skor, kalsongerna utanför byxorna, risigt hår och en allmänt oretro kroppsodör har befogenhet att avnjuta några kalla? "Nä, men han borde skaffa ett jobb istället för att tigga." Förvisso, men CV:t för en kille som pendlat mellan trappuppgångar och köpcentrum är nog inte så imponerande att storstekarna till chefer känner att det är läge för headhunting direkt. En sådan kille (för det är oftast killar som misslyckas i livet) skulle förmodligen inte ens få jobb på ICA om hans arbetsuppgifter endast var att passa kundernas hundar på utsidan så att de slipper knyta fast kopplet i närmsta stolpe.
Nej. Nu tycker jag att vi gör en allmän insats och ger dessa grabbar en dräglig vardag. Att inte ens få njuta av en billig fylla kallar jag att leva under existensminimum.
Den som kan allt lär sig aldrig något nytt.
and i'm out.
I och med detta konstaterade undrar jag vad vi andra gör med pengarna. Jag vet inte hur ni lever, men en ganska stor andel av min månadslön går till alkoholhaltiga drycker. Tänkt er själva. Solen skiner, humöret är på topp och arbetsdagen är över - måste firas med en öl. Eller alternativ nummer två. Det regnar ute, humöret är i botten och arbetsdagen är äntligen över - anledning nog att ta en öl.
Känns det inte då ganska självklart att killen med trasiga skor, kalsongerna utanför byxorna, risigt hår och en allmänt oretro kroppsodör har befogenhet att avnjuta några kalla? "Nä, men han borde skaffa ett jobb istället för att tigga." Förvisso, men CV:t för en kille som pendlat mellan trappuppgångar och köpcentrum är nog inte så imponerande att storstekarna till chefer känner att det är läge för headhunting direkt. En sådan kille (för det är oftast killar som misslyckas i livet) skulle förmodligen inte ens få jobb på ICA om hans arbetsuppgifter endast var att passa kundernas hundar på utsidan så att de slipper knyta fast kopplet i närmsta stolpe.
Nej. Nu tycker jag att vi gör en allmän insats och ger dessa grabbar en dräglig vardag. Att inte ens få njuta av en billig fylla kallar jag att leva under existensminimum.
Den som kan allt lär sig aldrig något nytt.
and i'm out.
Äntligen något vettigt!
Tänk att det är så enkelt trots allt. Här har jag gått runt och smidit planer om att göra en äkta Anna Nicole Smith. Hitta något gammal gubbronk som har en förmögenhet som skulle få de sydamerikanska drogkartellerna att se ut som uteliggare. Har även försökt den gamla hederliga vägen som innebär att jobba tills man får blodsmak i knäna. Men det har liksom inte gett så mycket resultat. Troligtvis har jag inte varit tålmodig nog och hunnit spendera mina tillgångar innan de hunnit växa. Men nu har aftonbladet kommit på lösningen.
Det är helt fenomenalt. Det enda man behöver göra är att betala "Plus" avgiften och sedan kan man luta sig tillbaka. Inte nog med det utan man får även tillgång till alla tipsen om hur man tillfredsställer en man. Bara genom att läsa liksom. Såhär i efterhand känns det ganska utvecklingsskadat att inte ha insett detta redan. Jag menar, vid det här laget hade jag kunnat haft alla Gucci väskor i sortimentet OCH haft råd att snorta kokain varje helg. Fan jag skulle verkligen vilja leva the life of the rich and famous.
Nästa lön kommer jag definitivt att lägga in ett autogiro till Aftonbladet och sedan kan ni kyssa hjul-spåren efter min Ferrari.
The thunder before the lightning.
and i'm out.
Vad var det som hände?
Varje morgon vaknar jag med samma tanke i huvudet; Idag är början på mitt nya liv, idag ska en förändring ske. Men timmarna passerar likt ett X2000 tåg och där står jag på perrongen och känner vindpusten svepa tag i håret. Jag tänker att det kommer dröja innan nästa tåg. Jag hinner ringa ett samtal, kika i min kalender eller bara låta solens strålar färga min bleka hy. Men innan jag vet ordet av så kommer nästa tåg som fångar min uppmärksamhet.
Tiden räcker liksom inte till. Det var ca 2 år sedan som jag satte mig ner i soffan och slötittade på tv för att koppla av. Den har väl visserligen gått varm ett par gånger, men då har det planerats med stor precision.
Mitt liv har verkligen varit händelserikt de senaste åren. Är inte säker på om det handlar om tur eller aktiva val, troligtivs en kombination av nämnda komponenter. Tillfällen har dykt upp och jag har tagit mina chanser utan att tveka. Kastat mig ut för att se hur hårt jag landar. Ibland har besluten varit omdömeslösa, men att landa utan ett skrapsår när du hoppat mot vassa bergsklippor utan fallskärm gör att du tappar respekten för faror och hinder. På ren svenska har samtliga beslut gett positiv utdelning.
Något så uppenbart korkat som att sätta sig på ett plan till ett annat land för att träffa en främling är sådant som desperata människor gör. Desperata och trasiga människor. Men helt plötsligt kändes det som en utmaning, känslan av att tappa kontrollen triggade och nu står jag här med en pojkvän som uppfyller kriterier jag inte visste fanns. Ensam är stark är inte längre ett sätt att resonera utan snarare än bekräftelse på att man inte mött den rätte.
Även på arbetsfronten verkar det vara min tur. Visst finns det dagar då allt känns förjävligt och vredesutbrottet kommer ibland som en blixt från klar himmel då någon närstående ställer en så enkel fråga som "Hur har din dag varit?" När folk klagar på finanskrisen så är jag villig att dela med mig av mina arbetspass, för skulle jag tacka ja till samtliga erbjudanden skulle 24 timmar per dygn inte räcka långt. Känns nästan lite väl äckligt att lägga fram det på det sättet, men och det är ett stort MEN: min blogg = mina ord.
Någonstans mellan raderna är detta ett sätt att be om ursäkt till nära och kära, vänner, ovänner, föredettingar, tandläkaren, min kropp och min intimhygien. När det lugnat ner sig lite så lovar jag att ta igen förlorad tid. Mycket ska ha mer och just nu har jag såpass mycket medvind att jag inte alltid hinner stanna upp.
Don't hate the game, hate the player. Eller något liknande.
and i'm out.
Tiden räcker liksom inte till. Det var ca 2 år sedan som jag satte mig ner i soffan och slötittade på tv för att koppla av. Den har väl visserligen gått varm ett par gånger, men då har det planerats med stor precision.
Mitt liv har verkligen varit händelserikt de senaste åren. Är inte säker på om det handlar om tur eller aktiva val, troligtivs en kombination av nämnda komponenter. Tillfällen har dykt upp och jag har tagit mina chanser utan att tveka. Kastat mig ut för att se hur hårt jag landar. Ibland har besluten varit omdömeslösa, men att landa utan ett skrapsår när du hoppat mot vassa bergsklippor utan fallskärm gör att du tappar respekten för faror och hinder. På ren svenska har samtliga beslut gett positiv utdelning.
Något så uppenbart korkat som att sätta sig på ett plan till ett annat land för att träffa en främling är sådant som desperata människor gör. Desperata och trasiga människor. Men helt plötsligt kändes det som en utmaning, känslan av att tappa kontrollen triggade och nu står jag här med en pojkvän som uppfyller kriterier jag inte visste fanns. Ensam är stark är inte längre ett sätt att resonera utan snarare än bekräftelse på att man inte mött den rätte.
Även på arbetsfronten verkar det vara min tur. Visst finns det dagar då allt känns förjävligt och vredesutbrottet kommer ibland som en blixt från klar himmel då någon närstående ställer en så enkel fråga som "Hur har din dag varit?" När folk klagar på finanskrisen så är jag villig att dela med mig av mina arbetspass, för skulle jag tacka ja till samtliga erbjudanden skulle 24 timmar per dygn inte räcka långt. Känns nästan lite väl äckligt att lägga fram det på det sättet, men och det är ett stort MEN: min blogg = mina ord.
Någonstans mellan raderna är detta ett sätt att be om ursäkt till nära och kära, vänner, ovänner, föredettingar, tandläkaren, min kropp och min intimhygien. När det lugnat ner sig lite så lovar jag att ta igen förlorad tid. Mycket ska ha mer och just nu har jag såpass mycket medvind att jag inte alltid hinner stanna upp.
Don't hate the game, hate the player. Eller något liknande.
and i'm out.
London 3.0
Jag avser slopa alla befogade ursäkter gällande min bristfälliga uppdatering av rådande blogg och helt enkelt köra på som vanligt. Något som fungerar bra rent generellt i mitt liv.
Tisdag förmiddag och jag har relativt nyligen gått upp ur sängen med motiveringen att jag var ute och smakade på världen i helgen. Skulle passa in att påstå att jetlagen sitter i fortfarande, men med en tidsskillnad på -1h så känns det lite väl dramatiskt. Helgen spenderades nämligen i London.
Hämtades upp på Heathrow på fredag morgon och åkte till Raffes place, som förövrigt var jävligt fräscht. Några oskyldiga glas bubbel på takterassen och en powernap som blev lite längre än planerat för min del. Efter det gick vi och slängde i oss lite käk för att sedan dricka några kalla på taket i sällskap med hans polare och gitarren.
Man blir ju nästan religiös av att till och med London hade högsommarvärme hela helgen. Eftersom mitt extremt goda pigment ville ha sin ranson av sol så drack vi bubbel och glassade hela dagen. Då man tar varje tillfälle som ges att flasha brösten satt jag i bara BHn när en av killarna sa att "Emilia, du är inte i Sverige nu". "Nej, sa jag. Då hade jag inte haft någon BH på mig", varpå en tredje inflikade att "Emilia, du är i Sverige".
På lördagskvällen bjöds det på överraskning i form av ett besök på champagnebaren Vertigo42, ett höghus med utsikt över hela staden. Helt i min smak. Vakterna måste trott (läs förstått) att vi var dumma i huvudet som stannade och tog ca 493 bilder på vägen ut. Därefter blev det lite nattklubb och Emilia var givetvis tvungen att ha långa diskussioner med vakterna. Oss kollegor emellan liksom. Sen att de tittade ytterst skeptiskt på min kroppshydda när jag berättade att jag var ordningsvakt kan vi ju tala tyst om.
Söndagsångesten lyste med sin frånvaro när vi åkte in till Tower Bridge och drack några öl och bara kände oss allmänt nöjda. Hann även med en sväng in till Convent Garden. Solen och sällskapet var en fin krydda till ölen. Och ja, jag kan väl efter lite övertalning erkänna att London inte är så dumt ändå.
Hmm... Undra vad man ska önska sig när man har allt?
and i'm out.
Tisdag förmiddag och jag har relativt nyligen gått upp ur sängen med motiveringen att jag var ute och smakade på världen i helgen. Skulle passa in att påstå att jetlagen sitter i fortfarande, men med en tidsskillnad på -1h så känns det lite väl dramatiskt. Helgen spenderades nämligen i London.
Hämtades upp på Heathrow på fredag morgon och åkte till Raffes place, som förövrigt var jävligt fräscht. Några oskyldiga glas bubbel på takterassen och en powernap som blev lite längre än planerat för min del. Efter det gick vi och slängde i oss lite käk för att sedan dricka några kalla på taket i sällskap med hans polare och gitarren.
Man blir ju nästan religiös av att till och med London hade högsommarvärme hela helgen. Eftersom mitt extremt goda pigment ville ha sin ranson av sol så drack vi bubbel och glassade hela dagen. Då man tar varje tillfälle som ges att flasha brösten satt jag i bara BHn när en av killarna sa att "Emilia, du är inte i Sverige nu". "Nej, sa jag. Då hade jag inte haft någon BH på mig", varpå en tredje inflikade att "Emilia, du är i Sverige".
På lördagskvällen bjöds det på överraskning i form av ett besök på champagnebaren Vertigo42, ett höghus med utsikt över hela staden. Helt i min smak. Vakterna måste trott (läs förstått) att vi var dumma i huvudet som stannade och tog ca 493 bilder på vägen ut. Därefter blev det lite nattklubb och Emilia var givetvis tvungen att ha långa diskussioner med vakterna. Oss kollegor emellan liksom. Sen att de tittade ytterst skeptiskt på min kroppshydda när jag berättade att jag var ordningsvakt kan vi ju tala tyst om.
Söndagsångesten lyste med sin frånvaro när vi åkte in till Tower Bridge och drack några öl och bara kände oss allmänt nöjda. Hann även med en sväng in till Convent Garden. Solen och sällskapet var en fin krydda till ölen. Och ja, jag kan väl efter lite övertalning erkänna att London inte är så dumt ändå.
Hmm... Undra vad man ska önska sig när man har allt?
and i'm out.
