Vad var det som hände?
Varje morgon vaknar jag med samma tanke i huvudet; Idag är början på mitt nya liv, idag ska en förändring ske. Men timmarna passerar likt ett X2000 tåg och där står jag på perrongen och känner vindpusten svepa tag i håret. Jag tänker att det kommer dröja innan nästa tåg. Jag hinner ringa ett samtal, kika i min kalender eller bara låta solens strålar färga min bleka hy. Men innan jag vet ordet av så kommer nästa tåg som fångar min uppmärksamhet.
Tiden räcker liksom inte till. Det var ca 2 år sedan som jag satte mig ner i soffan och slötittade på tv för att koppla av. Den har väl visserligen gått varm ett par gånger, men då har det planerats med stor precision.
Mitt liv har verkligen varit händelserikt de senaste åren. Är inte säker på om det handlar om tur eller aktiva val, troligtivs en kombination av nämnda komponenter. Tillfällen har dykt upp och jag har tagit mina chanser utan att tveka. Kastat mig ut för att se hur hårt jag landar. Ibland har besluten varit omdömeslösa, men att landa utan ett skrapsår när du hoppat mot vassa bergsklippor utan fallskärm gör att du tappar respekten för faror och hinder. På ren svenska har samtliga beslut gett positiv utdelning.
Något så uppenbart korkat som att sätta sig på ett plan till ett annat land för att träffa en främling är sådant som desperata människor gör. Desperata och trasiga människor. Men helt plötsligt kändes det som en utmaning, känslan av att tappa kontrollen triggade och nu står jag här med en pojkvän som uppfyller kriterier jag inte visste fanns. Ensam är stark är inte längre ett sätt att resonera utan snarare än bekräftelse på att man inte mött den rätte.
Även på arbetsfronten verkar det vara min tur. Visst finns det dagar då allt känns förjävligt och vredesutbrottet kommer ibland som en blixt från klar himmel då någon närstående ställer en så enkel fråga som "Hur har din dag varit?" När folk klagar på finanskrisen så är jag villig att dela med mig av mina arbetspass, för skulle jag tacka ja till samtliga erbjudanden skulle 24 timmar per dygn inte räcka långt. Känns nästan lite väl äckligt att lägga fram det på det sättet, men och det är ett stort MEN: min blogg = mina ord.
Någonstans mellan raderna är detta ett sätt att be om ursäkt till nära och kära, vänner, ovänner, föredettingar, tandläkaren, min kropp och min intimhygien. När det lugnat ner sig lite så lovar jag att ta igen förlorad tid. Mycket ska ha mer och just nu har jag såpass mycket medvind att jag inte alltid hinner stanna upp.
Don't hate the game, hate the player. Eller något liknande.
and i'm out.
Tiden räcker liksom inte till. Det var ca 2 år sedan som jag satte mig ner i soffan och slötittade på tv för att koppla av. Den har väl visserligen gått varm ett par gånger, men då har det planerats med stor precision.
Mitt liv har verkligen varit händelserikt de senaste åren. Är inte säker på om det handlar om tur eller aktiva val, troligtivs en kombination av nämnda komponenter. Tillfällen har dykt upp och jag har tagit mina chanser utan att tveka. Kastat mig ut för att se hur hårt jag landar. Ibland har besluten varit omdömeslösa, men att landa utan ett skrapsår när du hoppat mot vassa bergsklippor utan fallskärm gör att du tappar respekten för faror och hinder. På ren svenska har samtliga beslut gett positiv utdelning.
Något så uppenbart korkat som att sätta sig på ett plan till ett annat land för att träffa en främling är sådant som desperata människor gör. Desperata och trasiga människor. Men helt plötsligt kändes det som en utmaning, känslan av att tappa kontrollen triggade och nu står jag här med en pojkvän som uppfyller kriterier jag inte visste fanns. Ensam är stark är inte längre ett sätt att resonera utan snarare än bekräftelse på att man inte mött den rätte.
Även på arbetsfronten verkar det vara min tur. Visst finns det dagar då allt känns förjävligt och vredesutbrottet kommer ibland som en blixt från klar himmel då någon närstående ställer en så enkel fråga som "Hur har din dag varit?" När folk klagar på finanskrisen så är jag villig att dela med mig av mina arbetspass, för skulle jag tacka ja till samtliga erbjudanden skulle 24 timmar per dygn inte räcka långt. Känns nästan lite väl äckligt att lägga fram det på det sättet, men och det är ett stort MEN: min blogg = mina ord.
Någonstans mellan raderna är detta ett sätt att be om ursäkt till nära och kära, vänner, ovänner, föredettingar, tandläkaren, min kropp och min intimhygien. När det lugnat ner sig lite så lovar jag att ta igen förlorad tid. Mycket ska ha mer och just nu har jag såpass mycket medvind att jag inte alltid hinner stanna upp.
Don't hate the game, hate the player. Eller något liknande.
and i'm out.
Kommentarer
Postat av: Frida
Du är grym och jag saknar dig, enoormt mycket! Men jag står alltid vid din sida och även fast du inte är i min närhet jämt så vet jag att du finns där! Som stjärnorna på himlen, typ! All kärlek till dig
Postat av: Emilia
Tack hjärtat. Men sen är du en riktig vän också ;) Love you!
Trackback
