De svinen förtjänar inte min närvaro.
Idag har jag varit på min första arbetsintervju *klappar mig själv på axeln* och det gick förvånansvärt bra. Engelskan satt som en smäck och min kostym var så där snuskigt snygg så man nästan blir förbannad. Varenda gång jag gick förbi en spegel ville jag kasta mig på den och antasta mig själv. En sån där kontorsromans som man har på film. Fast jag antar att det inte vore detsamma om jag låg med mig själv. Det vore egentligen ingen skillnad mot hur jag har det nu när Raffe har övergett mig och åkt på "konferens".
Det svinet påstår att han var tvungen att åka, men såvitt jag vet har de inte diskuterat ett enda ord jobb utan endast åkt skidor, druckit öl och gått på fina restauranger. Han ringde och berättade att maten var skit och det kan han fan ha. Han skulle stannat hemma och avnjutit min utsökta hemmafru middag istället för att vela runt i Italien. Fattas bara att han bryter benet så att vi måste installera handikappshiss i lägenheten... Okej, innerst inne älskar jag honom lika mycket ändå och jag har hotat honom så in i helvete med att han ska fixa en bra kompensation för att ha lämnat mig. Ingen press gubbi - allt hänger på det!
Aa just det ja. Jobbet. Vet inte riktigt vad det var som kändes fel. Kan det ha varit det faktum att chefen slängde upp en sedelbunt ur fickan och tog tillfället i akt att ge sin undersåte en bonus mitt framför mina ögon? Eller kan det ha varit det faktum att medelåldern på kontoret var 17 år? Eller möjligtvis att lönen är hälften av vad jag hade i Sverige?
Jag kan inte sätta fingret på det. Men när de ringer mig och ger besked så kommer jag; 1. Be de dra åt helvete för att de inte förtjänar min närvaro och allra minst min arbetsinsats. 2. Be de dra åt helvete eftersom de inte inser att jag borde fått jobbet. 3. Tacka för erbjudandet och vänligt men bestämt tacka nej.
Vi får se vad som händer. Men oavsett så är jag fett nöjd att ha fått min första intervju bokad bara två dagar efter att jag börjat söka jobb på allvar.
over and out.
Det svinet påstår att han var tvungen att åka, men såvitt jag vet har de inte diskuterat ett enda ord jobb utan endast åkt skidor, druckit öl och gått på fina restauranger. Han ringde och berättade att maten var skit och det kan han fan ha. Han skulle stannat hemma och avnjutit min utsökta hemmafru middag istället för att vela runt i Italien. Fattas bara att han bryter benet så att vi måste installera handikappshiss i lägenheten... Okej, innerst inne älskar jag honom lika mycket ändå och jag har hotat honom så in i helvete med att han ska fixa en bra kompensation för att ha lämnat mig. Ingen press gubbi - allt hänger på det!
Aa just det ja. Jobbet. Vet inte riktigt vad det var som kändes fel. Kan det ha varit det faktum att chefen slängde upp en sedelbunt ur fickan och tog tillfället i akt att ge sin undersåte en bonus mitt framför mina ögon? Eller kan det ha varit det faktum att medelåldern på kontoret var 17 år? Eller möjligtvis att lönen är hälften av vad jag hade i Sverige?
Jag kan inte sätta fingret på det. Men när de ringer mig och ger besked så kommer jag; 1. Be de dra åt helvete för att de inte förtjänar min närvaro och allra minst min arbetsinsats. 2. Be de dra åt helvete eftersom de inte inser att jag borde fått jobbet. 3. Tacka för erbjudandet och vänligt men bestämt tacka nej.
Vi får se vad som händer. Men oavsett så är jag fett nöjd att ha fått min första intervju bokad bara två dagar efter att jag börjat söka jobb på allvar.
over and out.
Kommentarer
Postat av: Yvonne Sjöbol
Godmorgon lilla snuttan. Hoppas din kväll i går var bra. Nu är det lite vid datorn, träning och därefter"the big forets with the girls" Solen strålar.Ha det.
Pööösss
Trackback
