Svensk Synd

Jag är 21 år gammal. Beroende på hur man ser det är det en bra ålder. På pappret har jag trätt in i vuxenvärlden, men jag måste passa på att säga att den inte alls är som man föreställt sig när man var yngre. Då trodde man att vuxna var ansvarstagande och stabila varelser. Ju mer jag ser av den här världen desto mer tappar jag respekten för den. Vuxna är barn med rynkor, fettvalkar och Lindex-klädsel. Inget mer, inget mindre.

Jag skulle vilja påstå att jag är i ett stadie i mitt liv där jag står mitt emellan. Jag har lagt mina tonår med häxblandning och moppe bakom mig, medan livet med familj förhoppningsvis finns framför. Jo, det är sant. Jag vill ha barn en vacker dag. Men inte denna. Man skulle kort och gott kunna säga att jag är totalt fri. Jag gör vad som faller mig in och än så länge så är brösten i samma position oavsett om jag ligger ner eller står upp. Det är bara att njuta så länge det varar, för en vacker dag står jag där med mina rabattkuponger på ICA och letar efter våtservetter.

Det var ganska väntat att den inledande 20 års åldern skulle vara precis såhär. Men vad jag inte var beredd på var hur fort man skulle glömma av hur det verkligen är att vara fjortis. Jag tittar på mina kusiner som är 15 och uppåt. Där står de i centrum en sen lördagskväll med cigg och smuggelcider. Sminket är så hårt påmålat att jag faktiskt tycker mig se blod som sipprar. Håret är antingen gulblekt eller kolsvart. Alla småtjejer ser förövrigt likadana ut och ordvokabulären skulle kunna få vem som helst att vilja plugga igen sina hörselgångar med tapetklister. Helt ofrivilligt springer tankarna iväg på vad de sliskiga små svinen till småpojkar gör med dessa oskyldiga flickor när cidern slår till.

Det är så att jag vill ta med mig alla flickor hem och ha de i ett rosa rum med massor av barbie-dockor och Spice Girls musik. De kan få tuschpennor och målarböcker. För de är ju bara barn, right? Deras begränsade hjärnkapacitet är långt ifrån redo den värld de kastats in i.

Självklart är jag fullt medveten om att varje vuxen tänker såhär och ingen vill se sin söta dotter med flätor helt plötsligt bli skolhoran. Man ser tonåringar som barn. Men inte visste jag att jag skulle bli gammal såhär fort. Anledningen till att jag oroar mig är att jag vet vilket klimat jag själv växte upp i. När man som tonåring leker i en vuxenvärld kan det gå riktigt illa. Jag vet. För det känns som om jag var där igår.

Jag lovade mig själv att aldrig bli som dem. De som tjatade och inte förstod att man kunde ta sina egna beslut. Jag lovade att mina barn skulle få vara fria och jag lovade att alltid ha ett öppet sinne. Men nu sitter jag här, 21 år gammal och fasar över hur jag kommer vara när mina egna ungar är 15 och ber mig köpa ut öl.  Jag tar tillbaka mina löften.

Att återinföra barnaga kanske vore en god idé.

and i'm out.