Livet i en resväska.
Jaha, då sitter man här och väntar på att jobba 43 timmar kommande helg. Har ett glas rödvin som sällskap och tänker tillbaka på förra veckans anrika semester. Det är helt fantastikt hur man kan gå från att känna sig on top of the world till att apatiskt sitta i sin egen avföring. Det är väl det som kallas livet antar jag och man gör det ju inte lätt för sig genom att skaffa en pojkvän med +44 i början på telefonnumret.
Ska inte skriva någon doktorsavhandling kring semestern. Ska sanningen fram så finner jag inte ens ord. Hur som haver så började resan i Götet, via Tylösand för att hämta Raffes kvarglömda kläder efter en blöt natt. Blev lite förvånad att receptionspersonalen lagt med ett par rosa string trosor som inte alls var Ralfs storlek, men nu ska man inte vara gammalmodig han kanske tycker att jeansen sitter snyggare med dem.
Därefter åkte vi söderut och tog båten till UK. Enligt önskemål stannade vi, tog massa kort och filmade när de lastade på alla bilar på bildäcket. Lite som att ha sällskap med en utvecklingsstörd, men det gjorde mig inget eftersom jag har tidigare erfarenheter.
Efter många timmars bilande nådde vi äntligen Scotland. Det tog ca 37 minuter innan Ralf utbrast: "Vi är ju fan i Scotland nu ju!" Vilket jag poängterat när skyltarna "Welcome to Scotland" fanns rätt framför näsan på oss. Sen blev han genast sur för att jag satt och spelade på hans mobil istället för att titta på vyerna. Men det är nog för att han insåg hur korkad han var. Sånna är ni pojkar.
Vidare till Edinburgh. Hyrde ett ytterst trevligt rum. Åkte för att köpa det mest livsnödvändiga; alkohol och kycklingklubbor. När vi väl skulle köra tillbaka tog det 30 minuter att hitta tillbaka och vi var nära att sova i bilen. Dagen efter blev det Perth, Aberdeen och lite annat.
När vi väl började nå mot västkusten så hände det grejer. Vilket jävla land alltså. Vyerna är häpnadsväckande vackra och även om man beter sig som en medelålders tysk turist så skiter man i vilket. Har ni några synpunkter kan jag meddela att tyskar inte kör BMW M SPORT. Eller jo, det är ju tydligen en tysk bil. Men de vann ju i alla fall inte några världskrig, trots att de var glada i att starta dem.
Mot slutet av veckan nådde vi Oban. Vilken jävla stadjävel. Highlands meet the islands för att förenkla det. Från Oban styrde vi kosan mot Isle of Mull. Vi hade missberäknat terrängen en aning insåg vi efter att ha hamnat på en en-filig bergsväg som innehöll en större mängd lösa getter. 2 timmars bilåkande och många nära döden upplevelser senare hann vi med färjan med en marginal på 7 minuter. Way to go.
Väl framme på Isle of Mull var det dags att checka in på Glengorm Castle. Nu snackar vi anrikhet i stora proportioner. Utsikten mot havet, den fria baren och den antika inredningen var nästan för mycket för att ta in. Efter att ha checkat in tog vi en närmare titt på rummet i någon timme eller så, därefter var det dags att hämta upp bagaget. (Förlåt mamma). Champagne på ängarna med solnedgången som sällskap är en stund som sent kommer att rubbas bort från mina hornhinnor.
Efter en utomordentligt fulländad vecka var det dags att bege sig mot London och slutligen flyga hem till arbetet. Men jag ska nog inte klaga så mycket med tanke på att jag åker till Los Angeles nästa fredag. Mot nya mål så att säga.
Med risk för att låta bögig vill jag tacka min pojkvän för semestern. Du fattas mig.
Good things come to those who wait.
